När jag tänker på filmer och böcker som handlar om zombier, tänker jag mig att de utspelar sig i små sammanhang: ett köpcenter, en by eller kanske till och med en mindre stad. Vad som har hänt med resten av världen är det ingen som vet, allra minst huvudpersonerna. Detta sätt att förhålla sig till historien skänker en speciell stämning till berättelsen/filmen.
Huvudpersonerna kan fråga sig om de är ensamma om att utsättas för detta fruktansvärda, men ingen vet riktigt säkert. Ovissheten bidrar till skräckupplevelsen. Ibland kan det antydas om vad som har hänt med grannbyar eller städer när överlevare från zombie-invasioner kommer fram till byn där historien utspelar sig.
"Det sista jag såg var hur tusentals stönande människoliknande varelser med gråaktig hy och trasiga kläder vällde fram över heden likt en flodvåg. Jag tog min familj och sprang mot bilen. Hade vi inte gjort en utflykt till heden den dagen, hade vi nog med stor säkerhet varit döda idag."
Man antyder som sagt var, men berättar aldrig rakt ut hur det ser ut. Om man inte heter Max Brooks det vill säga. I sin bok Världskrig Z berättar han med kuslig precision om hur en zombie-epidemi bryter ut i Kina och sedan sprider sig över världen.
Upplägget i denna förhållandevis tjocka (417 sidor) är enkelt och genialt: en namnlös författare reser runt i världen för FN:s efterkrigsrapportskommissions räkning och intervjuar överlevare från zombie-invasionen. I korta tillbakablickar får man träffa en mängd olika sorters människor med olika yrken från olika delar av världen. Likt små korta nyhetsinslag målas scener upp kryddade med känslor från upplevelsen förmedlat av den överlevande.
Bokens upplägg bidrar till en bisarr form av trovärdighet. Trots att jag vet att detta aldrig skulle kunna ske i verkligheten har jag svårt att undfly känslan av att det faktiskt skulle kunna vara sant. En tung research och ett genialiskt upplägg gör denna bok till en tung läsupplevelse.
När stormen Dagmar öste på som mest i Järfälla vände jag de sista sidorna i Världskrig Z, med ett visst vemod. Att skriva stort om något som innan blivit behandlat i det lilla, kräver onekligen ett visst mått av genialitet.
