iPad mini och läsning

Har nu äntligen inhandlat en iPad. Det blev en "mini", inte minst för att jag tycker den känns mer som en läsplatta än storebror.
   Hitintills har vår bekantskap mest handlat om läsning av DN i elektronisk form och Swedish Zombies eminenta och gratis skräckantologi (recension kommer snart). Min intention är att i framtiden köpa mer e-böcker och istället öka min elektroniska boksamling.
   Som kronan på verket fick jag ett galet snyggt boksomslag till min lilla padda av bror, syster och svåger (tack!). 
   Läskänslan blir onekligen lite starkare av att hålla i en läderpärm oavsett om du läser DN eller Lovecraft.

Delirium

I en värld där kärlek räknas som en sjukdom och ett brott, växer Lena Haloway upp. När man först träffar henne är det 95 dagar kvar tills hon ska fylla 18 och därmed genomgå en operation för att bli permanent vaccinerad mot den hemska sjukdomen Deliria.
  Men under hennes utvärdering (ett slags test för att mäta hennes kunskap och värderingar) händer något oväntat som gör att hon börjar tänka. Dels får Lena ett bevis för att ”De ogiltiga” verkligen existerar (en term som används för de människor som vägrat genomgå behandlingen mot Deliria) dessutom får Lena under utvärderingen ögonkontakt med den unge vakten Alex. Trots att han är botad beter han sig på ett sätt som gör att Lena och hennes vän Hana dras till honom. Det visar sig snart att Alex inte riktigt är den han utger sig för att vara. Trots att han bär det signifikanta ärret som alla botade bär, beter han sig på ett sätt som gör att han och Lena oundvikligen dras till varandra.
  De sanningar om sjukdomen deliria som Lena under hela sin uppväxt sett som självklara, börjar plötsligt att naggas i kanten och de botade släktingarna runt Lena känns inte längre så botade som de en gång gjorde.

Trots en förhållandevis seg inledning och en ganska lång sträcka innan något händer på allvar är Delirium av Lauren Oliver en läsvärd bok. Här finns tankar kring sådant som jag alldeles för sällan funderar kring själv. Varför behöver vi människor kärlek och hur skulle världen se ut om kärlek inte fanns?
Vissa passager i boken är oerhört imponerande och välskrivna. I synnerhet de passager där Oliver lyckas förmedla Lenas kluvenhet inför vad hon är upplärd att tycka och sen i själva verket känner. Denna känsla när förnuftet bryter ner år av indoktrinering lyckas Lauren Oliver förmedla starkt och bra, vilken är en bedrift i sig.

Det riktigt råa och karga som jag personligen gillar med dystopier lyser med sin frånvaro, men kommer troligen att beröras mer i del 2: Pandemomium som utkommer på svenska 2013.      

Ett ljus i mörkret

När jag passerade Pocketshop vid T-centralen såg jag dessa små finurliga lampor för 99 kronor. Med hjälp av ett litet clip, som även innehåller lampans batteri, fästs lampan i en av bokens pärmar.
   Perfekt att ha sena sommarnätter när du vill ligga uppe och läsa, men de andra i familjen vill sova.

Läsplats

Som de flesta människor har jag speciella platser där jag läser bättre än på andra. Tåg är till exempel just en sådan plats där jag läser oerhört bra. Ser verkligen fram emot en längre tågresa som jag ska göra i slutet av maj. Då mina damer och herrar ska det läsas ofantligt mycket.
   Ramlade på denna bild häromdagen och fick just då riktigt sköna läsvibbar. Bara tanken att få klättra upp till denna underbara plats med en tjock bok och en medhavd termos kaffe gör mig alldeles varm i hjärtat.

En bok blir till

Eller kanske en boks födelse?
   Jag tror verkligen på e-bokens framtid med allt vad det innebär med smidigare distributionskanaler och mindre påverkan på vår miljö. För att inte tala om möjligheterna med att ha 100 böcker med sig i sin iPad och sen välja bok när man satt sig på tåget.
   Ändock får jag något varmt i hjärtat när jag hittar filmer som denna. Det är onekligen något speciellt med pappersböcker. Något som gör att de kommer att leva kvar ett bra tag till.

Konsten att bokblogga

I samma stund som jag läste att Karin Berg och Petra Jankov Picha skulle ge ut en bok som hette Konsten att bokblogga, insåg jag att det var ännu en sådan bok som jag bara MÅSTE ha. Titeln fullkomligt skrek till mig: KÖP, KÖP, KÖP! 
Huruvida detta fullständiga köpbehov berodde på titeln eller om det beror på att jag har en viss böjelse för instruktionsböcker låter jag vara osagt. Oavsett är denna lilla pärla ett bra köp för den som är i startgroparna för att börja bokblogga eller kanske till den bokbloggare som hållit på ett tag, kört fast, och nu behöver en liten energikick.

Fördelat på tio kapitel och 95 sidor berättar Berg och Jankov Picha om de moment som ska klaras av innan man börjar bokblogga, samt om de moment som är viktiga att tänka på när man är mitt uppe i bokbloggandet t.ex. tipsar de generöst om olika bra länksamlingar som är bra att synas i om man vill få höga besökssiffror.

Konsten att bokblogga är en bok som jag rekommenderar till alla som vill starta en bokblogg samt till dem utan någon större erfarenhet (som jag…). Trots sin relativt korta längd och lilla format håller boken vad titeln lovar.

Tilläggas bör att skriva denna meta-text där jag bokbloggar om en boken Konsten att bokblogga, måste vara ett unikt tillfälle. Återstår att se om jag någonsin kommer att göra det igen.    

Myrddin

I somras ringde min svärfar till mig och frågade om jag hade läst den svenska fantasy/historieboken Myrddin av Claes Reimerthi? Förvånat svarade jag honom att jag inte ens hade hört talas om boken (jag brukar ha ganska god koll…), men att jag gärna läste den när han var klar. 

Efter vårt samtal googlade jag på boken och insåg att en av anledningarna till att jag missat den, var att den kommit ut på det förhållandevis lilla förlaget Ekholm & Tegebjer. Ett förlag troligen utan stora resurser att avsätta pengar till reklam, men med en sjusärdeles god smak (skulle det senare visa sig). 

En tid senare fick jag sen Myrddin i handen, en rejäl bok helt i paritet med Harry Potter i tjocklek. På tal om unge herr Potter har båda dessa böcker en hel del gemensamt, inte minst det faktum att att de båda delar omslagstecknare, eftersom Alvaro Tapia på egen hand målat de flesta svenska Harry Potter omslag, men på omslaget till Myrrdin och den sista Harry Potter-boken samarbetat med Peter Bergting. 
Huruvida dessa sammanträffanden är en slump eller ett smart trick för att hitta till rätt sorts läsare låter jag vara osagt.

Berättelsen i Myrddin kretsar kring den unge Arthur som evakueras från London under andra världskriget. Av rädsla för att mista sin son väljer Arthurs mor att skicka honom till sin bror Danny som bor i den lilla by Ravenscar. Danny jobbar på en internatskola som under sommaren är öde och därför har gott om plats för Arthur. 

Redan på väg från tågstationen till den skola som under sommaren ska bli hans tillfälliga hem åker Arthur och Danny förbi Cair Myrrdin, ett torn under vilken den mäktiga trollkarlen Merlin sägs ligga begravd.

   Sommaren som sen följer blir en sommar fylld av äventyr, nya vänner, övernaturliga väsen och ond bråd död. Händelser där ofta Cair Myrrdin spelar en stor roll.

Mot sin vilja dras Arthur och hans nyfunne vän Ben in äventyr där slutet kommer vara avgörande för självaste England.

Claes Reimerthi skriver sig raskt och ledigt igenom de mest krångliga skeenden i denna bok. Hans sätt att behandla språket imponerar på mig. Någon gång blir det lite för omständigt, men oftast lyckas han faktiskt med den stora bedriften att balansera mellan genrerna historia, fantasy och realism. 

Som lärare gick jag då och då igång under läsandet och såg möjligheter till spännande temaarbeten i skolan: att läsa denna bok tillsammans med eleverna samtidigt som man läser om andra världskriget skulle troligen bli mycket givande.

Jag både hoppas och tror att Claes Reimerthi i framtiden kommer att förgylla Sverige med fler (ungdoms)romaner!

Världskrig Z

När jag tänker på filmer och böcker som handlar om zombier, tänker jag mig att de utspelar sig i små sammanhang: ett köpcenter, en by eller kanske till och med en mindre stad. Vad som har hänt med resten av världen är det ingen som vet, allra minst huvudpersonerna. Detta sätt att förhålla sig till historien skänker en speciell stämning till berättelsen/filmen.
  Huvudpersonerna kan fråga sig om de är ensamma om att utsättas för detta fruktansvärda, men ingen vet riktigt säkert. Ovissheten bidrar till skräckupplevelsen. Ibland kan det antydas om vad som har hänt med grannbyar eller städer när överlevare från zombie-invasioner kommer fram till byn där historien utspelar sig.

  "Det sista jag såg var hur tusentals stönande människoliknande varelser med gråaktig hy och trasiga kläder vällde fram över heden likt en flodvåg. Jag tog min familj och sprang mot bilen. Hade vi inte gjort en utflykt till heden den dagen, hade vi nog med stor säkerhet varit döda idag."

  Man antyder som sagt var, men berättar aldrig rakt ut hur det ser ut. Om man inte heter Max Brooks det vill säga. I sin bok Världskrig Z berättar han med kuslig precision om hur en zombie-epidemi bryter ut i Kina och sedan sprider sig över världen.

  Upplägget i denna förhållandevis tjocka (417 sidor) är enkelt och genialt: en namnlös författare reser runt i världen för FN:s efterkrigsrapportskommissions räkning och intervjuar överlevare från zombie-invasionen. I korta tillbakablickar får man träffa en mängd olika sorters människor med olika yrken från olika delar av världen. Likt små korta nyhetsinslag målas scener upp kryddade med känslor från upplevelsen förmedlat av den överlevande.

  Bokens upplägg bidrar till en bisarr form av trovärdighet. Trots att jag vet att detta aldrig skulle kunna ske i verkligheten har jag svårt att undfly känslan av att det faktiskt skulle kunna vara sant. En tung research och ett genialiskt upplägg gör denna bok till en tung läsupplevelse. 

  När stormen Dagmar öste på som mest i Järfälla vände jag de sista sidorna i Världskrig Z, med ett visst vemod. Att skriva stort om något som innan blivit behandlat i det lilla, kräver onekligen ett visst mått av genialitet.

När jag för några veckor sedan surfade in hos Adlibris hittade jag några korta gratis e-böcker från Mix-förlag: Bensamlarna av Johan Theorin, Frid på jorden av Selma Lagerlöf och del 1 av Karma Boulevard av Anna Kerubi. Huruvida dessa gratis e-böcker är ett sätt för Adlibris att få upp e-boksläsandet och/eller ett sätt för Mix-förlag att synas vet jag ej, men jag misstänker starkt en kombination av dessa faktorer.

Glatt överraskad över att ha hittat något gratis laddade jag givetvis hem rubbet. Dels för att gratis nästan alltid är gott och dessutom är det så att jag ej äger någon iPad och därför måste läsa e-böcker på min iPhone. Kortare texter är därför perfekta för tillfället.

En mörk natt, utsparkad från min egen säng och därför liggandes i mellansonens säng, greppade jag min iPhone och läste "Bensamlarna" av Johan Theorin.

Jag har inte läst Theorins senaste bok Sankta Psyko, men ändock förstått att Theorin hitintills odlat två fåror i sitt författarskap: den öländska deckarådran och den lite småkusliga skräckådran. Hitintills har troligen deckarådran varit mest inkomstbringande, men vem vet, kanske Theorin blir en ny Ajvide Lindqvist så småningom? Oavsett tillhör Bensamlarna den senare kategorin i hans författarskap.

Handlingen kretsar kring Karl som jobbar på ett äldreboende. För att dryga ut sin egen inkomst stjäl han systematiskt från de gamla. Inte mycket, utan istället små men dyrbara föremål som ingen saknar. Men så, den dag när han precis ska håva in resultatet från mängder av småbrott händer något som gör att han måste ta till drastiska metoder för att nå den rikedom han så hett eftertraktar. Metoder som för honom till en plats där ingen levande varit förut.

Bensamlarna är en liten trevlig e-bokspärla som jag varmt rekommenderar alla som har en stund över. Jag har svårt att tänka mig något mer meningsfullt sätt att spendera sträckan T-Centralen - Jakobsberg än att läsa ut denna novell.

De väsen som anats i Theorins böcker får här komma fram mer på allvar. Det blir en skön symbios mellan folklore och faktiskt lite Lovecraft. 

Dödens pendel

Förra året läste jag Arne Dahls deckare om A-gruppen, en mycket trevlig bekantskap. Detta år kan mycket väl bli året då jag (förutom massor med andra spännande böcker) tar mig ann Jonas Moströms deckare om Axberg och Jensen.

Jag tycker om Moströms sätt att förhålla sig till sina karaktärer. Visst finns där många typiska inslag i hans böcker: den stora buttre biffsnuten och den ensamma och olyckliga kommisarien.. Men i Moströms fall känns de aldrig så klyschiga att de blir patetiska. Tvärtom bryr jag mig om karaktärerna och deras levnadsöden. När en av huvudpersonerna blir dumpad för att han varit otrogen, verkligen känns det i mig hur han ångrar sitt snedsteg och hur han kämpar för att få tillbaka sin älskade. Kanske beror detta engagemang från min sida på att det sällan blir långtråkigt i Moströms böcker. Handlingen i Dödens pendel kretsar dels runt poliser men även runt läkare, detta gör att det ständigt händer nya saker och det (många gånger) tradiga liv som då och då infinner sig på alla arbetsplatser kan ständigt varieras med ett scenbyte.

Dödens pendel är första delen i en serie som än så länge omfattar sex böcker. Den senaste, Evig eld, utkom i maj 2011. Huruvida Moström tänker upprepa Dahls bedrift och skriva tio böcker om sina sundsvallspoliser och läkare har jag tyvärr inte hittat några uppgifter om, men det vore onekligen trevligt. Än finns det gott om plats i våra Billy-bokhyllor.

Skurken i Dödens pendel känns till en början väldigt vag och inte speciellt trovärdig. Huruvida det är uttänkt av Moström låter jag vara osagt, men det blir bättre och tydligare allteftersom handlingen fortskrider. Mot slutet av boken känner jag minst lika mycket för skurkens levnadsöde som polisens. 

Moströms författarskap är trevlig bekantskap som jag definitivt kommer att återvända till.

Dyngkåt och hur helig som helst

Troligen skulle jag inte ha läst denna bok om det inte hade varit så att jag varit gift med Sanna. Det händer nämligen inte ofta, men det händer ibland att hon sticker upp en bok under näsan på mig och säger: ”Läs den här, för den är j-ligt bra”

Och då kan jag inte säga nej, eftersom jag vet att Sanna känner mig och hon skulle aldrig få för sig att jag skulle läsa något som mer är hennes typ av böcker än mina.

En bok som på något märkligt vänster hamnar mellan våra smakstolar är Dyngkåt och hur helig som helst av Mia Skäringer. Den består av krönikor och en blogg som Skäringer skrivit för tidningen Mama. Texterna är därför korta och perfekta att klämma när man har en stund över.

Ämnena i boken varierar men kretsar oftast runt föräldraskap, familj, självbild och uppfostran.

De rappa texterna får mig att småflina och vid två tillfällen till och med att garva högt. Det finns något djupt befriande i hennes tankar om den perfekta föräldrafasaden och om huruvida man alltid måste ta på sig skulden om/när man bråkar med sitt barn.

Samtidigt hotar texten att ibland trilla över från att vara kaxig och livsbejakande till att bli nästintill fånig och egocentrisk. Framförallt händer detta i de partier där Skäringer skriver om sin syn på andra föräldrar.

På det hela taget tycker jag att Mia Skäringer skrivit en sympatisk bok. Den fick mig att fundera över min föräldraroll ur flera synvinklar. Hennes sätt att skriva imponerar även på mig stundtals. Korthugget, på gränsen till småblabbigt och alltid väldigt vasst.