Vad jag pratar om när jag pratar om löpning

Haruki Murakami är troligen mest känd för titlar som Fågeln som vrider upp världen, Sputnikälskling och nu senast den tredelade romanen 1Q84. Han var även en förhandstippad favorit till årets nobelpristagare i litteratur.

   Romanen Vad jag pratar om när jag pratar om löpning skrev Murakami från och till på, mellan 2005 och 2007. Den är ett slags skildring av Murakamis liv och hans livsfilosofi, men samtidigt ett försök att skriva om löpning och vad regelbunden löpning gör med och för en löpande människa.

   I korta nedslag varvar Murakami berättelser om de dagliga löprundorna, om träningar inför olika Marathon med tankar om sin vinster och om sina nederlag. Just det sistnämnda känns oerhört sympatiskt. Trots att Murakami är en hyllad författare är han inte mer än en människa med alla dess tillkortakommanden. Löpning är bra för många olika delar av din kropp, men just den del som Murakami berör handlar om begränsningar och om att tänja på dem. 
   När Murakami började springa för att orka och må bra rökte han två paket cigaretter om dagen. Något han givetvis var tvungen att sluta med för att orka med löpningen. Sakta men säkert byggde han sedan upp sin kropp och anmälde sig till olika lopp.
 Han nådde till och med så långt att han 1996 sprang ett ultra-maratonlopp på 10 mil runt sjön Saroma i Japan. 
   Från 2 paket cigaretter om dagen till att springa 10 mil. En svindlande känsla!

När löparna hade sprungit 4,2 mil fanns en speciell skylt i ultra-maratonloppet:

”Vid fyrtiotvå kilometer fanns ett anslag på vilket det stod: Så här långt är ett vanligt maratonlopp! En vit linje var dragen tvärs över vägens betong. När jag sprang över den, kände jag – om man tillåts uttrycka sig lite överdrivet – en glädjerysning. Det var första gången i mitt liv som jag sprang längre än fyrtiotvå kilometer. Det var så att säga mitt livs Gibraltar Sund. Därifrån sprang jag mot en del av det öppna havet som jag aldrig tidigare hade sett. Jag hade ingen aning om vad jag skulle möta för levande varelser där. Jag kände samma skräck inför det okända som forna tiders sjöfarare, även om min situation var så mycket mindre utsatt än deras.”

Rent kronologiskt känner jag att romanen haltar en aning. Ett kapitel som handlar om hur Murakami tränar inför New York Marathon och snart är färdig att ställa sig på startlinjen, följs av ett kapitel som handlar om triathlon där Murakami en lång bit in i kapitlet inte ens nämner New York Marathon. Jag känner mig lurad och frustrerad. Mer kronologi i berättelsen hade inte skadat...

   Sammantaget är Vad jag pratar om när jag pratar om löpning en småputtrig mysbok för löpare och för dem som är intresserade av Haruki Murakami och hans livsfilosofi.

Zombies, Run!

Med början i ett kickstarter-projekt lanserades nyligen den spännande och nytänkande appen Zombies, Run!

Genom att kombinera löpning med en spännande berättelse om en stad belägrad av zombier och ett spel där du når framgång med de saker du ”hittat” under löprundan, har företaget Six to start och författaren Naomi Alderman skapat något alldeles nytt och fräscht.

   När du väl är ombytt och redo att springa startar du appen, bestämmer vilken låtlista du vill lyssna på (en bra idé är att skapa en egen ”löparlåtlista” med mycket puls för att öka den filmiska effekten av spelet). Du måste dessutom bestämma dig för om du vill ha så kallade ”Zombie-chases”, en slags intervallträning som innebär att du då och då blir jagad av zombier och måste öka tempot under cirka en minut för att bli av med dem. Detta val passar bäst när du vill ta ut dig lite extra på ditt löppass.

   När väl dessa inställningar är gjorda trycker du på knappen för det uppdrag du vill utföra och börjar sedan springa. I version 1.0 av Zombies, Run! fanns inga möjligheter att logga sin runda för att minnas hur snabbt man sprang etcetera, men i och med version 1.1 ändrades detta. Jag har även använt min Nike+ GPS watch för att komplettera appen med viktiga löparfakta.

   Zombies,Run! presenterar sen en historia för dig där du är enda överlevande i en helikopterkrasch mitt i en stad belägrad av zombier. Som tur är observerar några överlevande människor kraschen och kontaktar dig via ditt headset. Ditt första uppdrag blir helt enkelt att ta dig till Abel Township, där dessa människor huserar bakom höga murar för att skydda sig mot zombie-massorna.

   I takt med att du sen löper fler gånger och klarar av fler uppdrag lär du dig mer om den stad där du landat/kraschat och om de olika fraktioner som finns utanför Abel Townships murar. Du tilldelas raskt jobbet som Runner 5, en farlig men ändock uppbygglig arbetsuppgift som närmast kan beskrivas som kombinerat lockbete, budbärare och upptäckare. Dina ben är, så länge de är oskadade, alltid snabbare än zombiernas utanför den mur där du bor. Trots det finns alltid risken att bli omringad i en gränd eller bli skadad under en uppdragsrunda. Snabbhet och försiktighet i en delikat harmoni.

   En del av innevånarna i Abel Township är skeptiska till din ankomst och tror inte att det är en slump att den löpare du ersatt dog så lägligt precis innan du anlände. Genom hårt jobb och ett vaket sinne är det upp till dig att överleva i ditt nya hem.

   Förutom själva historien (och eventuella zombie-chases) plockar du då och då upp förnödenheter under ditt uppdrag. Dessa förnödenheter kan vara alltifrån ammunition till kalsonger. De fynd du gjort kan du sedan i lugn och ro distribuera till olika delar av Abel Township efter det att du avslutat din löprunda. Allt som är sjukhusrelaterat ska till sjukhuset och allt som har med mat och dryck att göra ska till matförråden. Beroende på hur mycket förnödenheter du sen samlat upp höjs byggnadernas kapacitet och de går upp i ”level”. I och med att de olika byggnaderna går upp i ”level” höjs även ditt lilla townships förmåga att inhysa innevånare. Jag har än så länge bara sprungit tre uppdrag, men redan lyckats höja mitt innevånarantal med ett tvåsiffrigt nummer.

   Vad händer då om din löprunda är ett långpass och du springer längre än den tid som uppdraget tar att genomföra? Tanken slog mig innan mitt första uppdrag och som tur är även skaparna av Zombies, Run! När ditt uppdrag är utfört byter nämligen appen automatiskt till ”radio-mode” och du får lyssna på två sköna typer som skadats under krigen mot zombierna och därför sänder närradio för att informera och pigga upp innevånarna i staden. De spelar bra musik (din musik…) och munhuggs lite kärvänligt under den tid som återstår av din löprunda. Givetvis är det också så att du fortsätter att plocka upp förnödenheter så länge du springer; med andra ord lönar det sig att springa längre tid än de 25-30 minuter som ett uppdrag tar.

   Förhoppningsvis har ni som läst ända hit förstått att jag är helt såld på denna app. Blotta tanken på appen kittlade mig när jag först fick höra talas om den. Sen när jag väl fick se det färdiga resultatet blev jag om möjligt ännu mera såld. 

   Bara en så enkel sak som att jag under ett pågående uppdrag blir småfrustrerad över att jag inte hittar några förnödenheter. Grubblar en stund på detta samtidigt som jag springer vidare. Inser sen att just det uppdrag jag håller på att springa än så länge bara utspelat sig i min bas (där jag givetvis inte kan hitta förnödenheter). En så liten men ändock viktig detalj visar på hur hårt Six to start och författaren Naomi Alderman jobbat med detta projekt.

   I och med uppdateringen till 1.1 utökades antalet uppdrag från 13 till 22 stycken vilket för min del innebär att de bör räcka till någonstans i början av sommaren. Med lite flyt hinner 1.2 komma innan dess.

   Att löpa med döden i hälarna ger onekligen en härlig krydda till löpningen!                                                   

Born to run

Någonstans har jag läst att de där riktigt världsomvälvande böckerna man hinner läsa under en livstid, dessvärre oftast är ganska få. Desto roligare då att jag just ramlat på en sådan: Born to run av Christopher Mcdougall är en bok som fullständigt sjuder av berättar- och löparglädje!

För lite mer än ett år sedan bestämde jag mig för att pröva på löpning. Jag har aldrig direkt gillat någon sport, varken när det gäller att utöva själv eller att titta på. Ett litet uppsving har jag haft i och med att min äldste son började att spela fotboll. Helt plötsligt blev då det intressant att titta på och analysera fotboll. Förutom detta har jag försökt att träna lite på gym och simma, men allt har väl i ärlighetens namn varit ganska halvhjärtat. Men så av någon anledning, för lite mer än ett år sedan bestämde jag mig för att börja löpträna. Förmodligen är löpning den optimala träningen för småbarnsföräldrar: du kan göra det när som helst på dygnet (när det är ljust…) och det kostar inte skjortan att köpa utrustningen. Jag köpte således ett par löparskor och lite kläder och satte sedan igång. Fram till denna sommar gick det hyfsat. Jag sprang kanske i snitt en till två gånger i veckan. Men så i början av denna sommar hände något. Jag gav mig den på att jag skulle kunna springa långa sträckor utan att gå och plötsligt bara släppte det. Känslan av att springa en mil utan att stanna är fantastisk. Kroppen är på samma gång totalt utmattad och i total harmoni. Löpning är och kommer troligen förbli en livslång kärlek för mig.

I sann boknörd-anda är jag ju tvungen att förutom själva löpningen även läsa böcker om löpning. En sådan som jag nyligen avslutat är Born to run av Christopher Mcdougall. I denna bok försöker Mcdougall besvara varför vi som löper tycker om att springa. Genom att leta upp medlemmar i den bortglömda mexikanska löparstammen tarahumara, intervjua flera framstående forskare med inriktning mot löpning samt träffa udda och färgstarka ultramaraton-löpare hittar han så småningom flera svar på frågan. Inte minst den mystiske Caballo Blanco bidrar till att besvara denna fråga. Som med mycket annat i livet finns det sällan bara ett svar på riktigt komplexa frågor. Dessutom hinner han avhandla varför Homo Sapiens slutligen vann i den stora evolutions-kampen över Neandertalarna, trots att Neandertalarna på alla plan var överlägsna Homo Sapiens (förutom ett…).

Born to run har blivit ett slags flaggskepp för barefootrunners över hela världen. Trots att den från olika håll blivit beskylld för att ha dåligt uppbyggd research och vetenskapliga undersökningar, övertygade den mig totalt. Så snart jag har råd kommer jag att inhandla ett par Vibram Fivefingers och börja träna för att kunna springa barfota. All min logik säger mig att det måste ta löpningen till ännu högre höjder.

Jag rekommenderar Born to run till alla oavsett om man är fanatisk barfotalöpare, eller bara vanlig löpare. Även dem som absolut inte läst eller intresserat sig för löpning förut kan hitta guldkorn i denna bok.