Vad jag pratar om när jag pratar om löpning

Haruki Murakami är troligen mest känd för titlar som Fågeln som vrider upp världen, Sputnikälskling och nu senast den tredelade romanen 1Q84. Han var även en förhandstippad favorit till årets nobelpristagare i litteratur.

   Romanen Vad jag pratar om när jag pratar om löpning skrev Murakami från och till på, mellan 2005 och 2007. Den är ett slags skildring av Murakamis liv och hans livsfilosofi, men samtidigt ett försök att skriva om löpning och vad regelbunden löpning gör med och för en löpande människa.

   I korta nedslag varvar Murakami berättelser om de dagliga löprundorna, om träningar inför olika Marathon med tankar om sin vinster och om sina nederlag. Just det sistnämnda känns oerhört sympatiskt. Trots att Murakami är en hyllad författare är han inte mer än en människa med alla dess tillkortakommanden. Löpning är bra för många olika delar av din kropp, men just den del som Murakami berör handlar om begränsningar och om att tänja på dem. 
   När Murakami började springa för att orka och må bra rökte han två paket cigaretter om dagen. Något han givetvis var tvungen att sluta med för att orka med löpningen. Sakta men säkert byggde han sedan upp sin kropp och anmälde sig till olika lopp.
 Han nådde till och med så långt att han 1996 sprang ett ultra-maratonlopp på 10 mil runt sjön Saroma i Japan. 
   Från 2 paket cigaretter om dagen till att springa 10 mil. En svindlande känsla!

När löparna hade sprungit 4,2 mil fanns en speciell skylt i ultra-maratonloppet:

”Vid fyrtiotvå kilometer fanns ett anslag på vilket det stod: Så här långt är ett vanligt maratonlopp! En vit linje var dragen tvärs över vägens betong. När jag sprang över den, kände jag – om man tillåts uttrycka sig lite överdrivet – en glädjerysning. Det var första gången i mitt liv som jag sprang längre än fyrtiotvå kilometer. Det var så att säga mitt livs Gibraltar Sund. Därifrån sprang jag mot en del av det öppna havet som jag aldrig tidigare hade sett. Jag hade ingen aning om vad jag skulle möta för levande varelser där. Jag kände samma skräck inför det okända som forna tiders sjöfarare, även om min situation var så mycket mindre utsatt än deras.”

Rent kronologiskt känner jag att romanen haltar en aning. Ett kapitel som handlar om hur Murakami tränar inför New York Marathon och snart är färdig att ställa sig på startlinjen, följs av ett kapitel som handlar om triathlon där Murakami en lång bit in i kapitlet inte ens nämner New York Marathon. Jag känner mig lurad och frustrerad. Mer kronologi i berättelsen hade inte skadat...

   Sammantaget är Vad jag pratar om när jag pratar om löpning en småputtrig mysbok för löpare och för dem som är intresserade av Haruki Murakami och hans livsfilosofi.

Serafers drömmar

Serafers drömmar är Ola Wikanders debut som fantasyförfattare. Han har tidigare bland annat skrivit I döda språks sällskap, en essäsamling som blev Augustnominerad 2006.

Handlingen i Serafers drömmar kretsar kring serafen Kwanzo, en slags ängalik varelse med högt utvecklade förmågor. Kwanzo är general för kung Thomasin du Malaks serafstyrkor i riket Dômweld. Tillsammans med sin gode vän, tillika underlydande kapten Ambrogael strider han mot vadhelst kung Thomasin vill ha undanröjt. 

Med sina brinnande vingar och en läkeförmåga långt bortom den mänskliga är seraferna ett mäktigt och fruktat vapen i kung Thomasin du Malaks armé. Många hävdar att de är oövervinnerliga.

När Kwanzo och Ambrogael beordras att hämta ett föremål från Nearcha, ett föremål som rör sig inne i sin glasbehållare i samma stund som Kwanzo lämnar över det till sin konung, ändras det som en gång varit och den en gång blint lojale serafgeneralen börjar tvivla på sin härskares intentioner.

Dessutom har den person som troligen kunde hjälpa Kwanzo i hans sökande efter sanningen: Doktor Cardano, mystiskt försvunnit.

Tillsammans med Ambrogael och bibliotekarien Nymwë ger sig Kwanzo ut på en resa för att hitta sitt ursprung och söka svaret på innehållet i det mystiska föremål han tillsammans med sina serafer erövrat från Nearcha.

 Den värld Wikander byggt upp, som bäst kan liknas vid ett tekniskt avancerat europeiskt 1700-tal, känns gedigen och hållbar. I många av inledningsscenerna får jag starka bilder i mitt inre vilket för mig innebär ett gediget hantverk. 

Men trots ett gediget arbete finns det brister i Serafers drömmar. Dialogen lyfter väldigt sällan och känns ofta som ett nödvändigt ont innan nästa scen kan presenteras. Wikander räds inte mycket när det gäller språket, det har han bevisat för världen ett flertal gånger. Troligen finns det inte ett enda grammatiskt fel i hela boken. Men dialogen engagerar mig inte och trots Kwanzo och Ambrogaels komplexa förmågor och uppväxt känns de tomma och ganska trista.

Jag bugar och bockar inför ett gediget världsbygge och ser fram emot del 2 i serien, där Wikander troligen filat mer på sina karaktärer och dialog.

Gustavs grabb

Leif GW Persson tillhör en grupp med människor som jag av någon anledning håller koll på. Varför har jag faktiskt ingen aning om. Det kanske handlar om att dessa människor kör sitt eget race, fullständigt oberörda av att passa in och vara andra till lags. De är sig själva utan att be om ursäkt för det. 

Jag är sällan imponerad av kändisar. Vem som helst som gör något äckligt på Youtube eller dansar naken på Stora Hotellet i Linköping kan plötsligt bli en kändis och ha rätt att uttala sig i diverse olika frågor.

Men Leif GW Persson och ett fåtal andra personer i Sverige är (enligt mig) kändisar som har fog för att vara det. De är smarta, vältaliga och villiga att arbeta hårt för sin framgång. Inte alltid sympatiska men vågar sticka ut och har tillräckligt på fötterna för att göra det.

Det kändes därför helt självklart att läsa Gustavs grabb av Leif GW Persson. Berättelsen om hans klassresa, Geijeraffären, skolgången, alkoholismen och matmissbruket. Hur formas en människa som på bästa sändningstid i Aktuellt kan sitta och sucka och titta på klockan när Göran Lambertz pratar?

Gustavs grabb ger inte svar på allt, men att skriva en fullständigt täckande självbiografi är nästintill omöjligt. I Gustavs grabb försöker Leif GW Persson beskriva sin egen klassresa genom några nedslag under sin uppväxt, skolgång och vuxna liv. Tonen är saklig, lågmäld och väldigt trivsam. Många gånger under läsningen hör jag i mitt inre Leif GW Perssons säregna röst när han läser högt ur boken. En äldre herre framför brasan, omgiven av jakttroféer som läser för sina barn och barnbarn.

Det är en väl avvägd del av sin uppväxt och sin karriär som Leif GW Persson serverar i boken om sin klassresa. Delen om Geijer-affären tar aningens för stor plats och tar bort fokus från bokens huvudinnehåll.

Trots en hel del sorg och depressioner lämnar mig Gustavs grabb med något varmt i hjärtat. Det är en berättelse om en klassresa men också om en sons starka kärlek till sin far.