iPad mini och läsning

Har nu äntligen inhandlat en iPad. Det blev en "mini", inte minst för att jag tycker den känns mer som en läsplatta än storebror.
   Hitintills har vår bekantskap mest handlat om läsning av DN i elektronisk form och Swedish Zombies eminenta och gratis skräckantologi (recension kommer snart). Min intention är att i framtiden köpa mer e-böcker och istället öka min elektroniska boksamling.
   Som kronan på verket fick jag ett galet snyggt boksomslag till min lilla padda av bror, syster och svåger (tack!). 
   Läskänslan blir onekligen lite starkare av att hålla i en läderpärm oavsett om du läser DN eller Lovecraft.

Särskild

Nene Ormes uppföljare till Udda verklighet: Särskild tar vid ett par månader efter det att Udda verklighet slutar. Uddas vän Daniel lider fortfarande av sviterna efter de hemska upplevelser han haft på grund av Uddas drömmar. Mestadels bor han hos Udda för att slippa sina egna mardrömmar och för att känna sig trygg.

Udda har inte drömt på ett tag men så plötsligt är drömmarna tillbaka. Uppjagad och i jakt på svar beger sig Udda till sin vän hamnskiftaren Hemming för att berätta om sina drömmar, men även för att få hjälp med att tyda dem. Hemming råder henne att uppsöka Oraklet. En kvinna med tjänarinnor som bor i toppen av Turning Torso. Det rör sig i leden bland de sära och snart börjar festivalen i Malmö. En festival då de sära kan träffas för att jaga, slåss och roa sig utan risk för att bli upptäckta. Men i skuggorna ruvar de sära som vill göra sig av med alla drömmare en gång för alla. 

Nene Ormes Särskild känns på många sätt som en typisk bok nummer två. Där finns en del längre transportsträckor och en oförlöst känsla av att ”någonting” ska hända. Men just detta ”någonting” måste förbli oförlöst om det ska kunna bli en fortsättning.

Till en början upplever jag denna oförlösta känsla i kombination med transportsträckorna som djupt frustrerande, men snart vaggas jag in i en skön lunk där Ormes tar mig med till ett annat Malmö. De säras Malmö under festivalen. Jag gillar framförallt att huvudpersonen Udda inte styr handlingen. Saker sker runt henne och hon strävar efter att få rätsida på saker och ting, men oftast kan hon inte påverka hur de olika händelserna som hon ser i sina drömmar utvecklar sig.

Särskild är en värdig uppföljare till Udda verklighet. Nene Ormes språk känns säkrare och vissa passager läser jag om flera gånger, för att uppleva den svindlande känslan av ett annat liv som pågår vid sidan av oss ordinära.

Mig veterligen har inte Ormes utlovat en tredje del i serien, men om hon bestämmer sig för det återvänder jag gärna till Uddas Malmö och de fantastiska karaktärer som befolkar staden.

Delirium

I en värld där kärlek räknas som en sjukdom och ett brott, växer Lena Haloway upp. När man först träffar henne är det 95 dagar kvar tills hon ska fylla 18 och därmed genomgå en operation för att bli permanent vaccinerad mot den hemska sjukdomen Deliria.
  Men under hennes utvärdering (ett slags test för att mäta hennes kunskap och värderingar) händer något oväntat som gör att hon börjar tänka. Dels får Lena ett bevis för att ”De ogiltiga” verkligen existerar (en term som används för de människor som vägrat genomgå behandlingen mot Deliria) dessutom får Lena under utvärderingen ögonkontakt med den unge vakten Alex. Trots att han är botad beter han sig på ett sätt som gör att Lena och hennes vän Hana dras till honom. Det visar sig snart att Alex inte riktigt är den han utger sig för att vara. Trots att han bär det signifikanta ärret som alla botade bär, beter han sig på ett sätt som gör att han och Lena oundvikligen dras till varandra.
  De sanningar om sjukdomen deliria som Lena under hela sin uppväxt sett som självklara, börjar plötsligt att naggas i kanten och de botade släktingarna runt Lena känns inte längre så botade som de en gång gjorde.

Trots en förhållandevis seg inledning och en ganska lång sträcka innan något händer på allvar är Delirium av Lauren Oliver en läsvärd bok. Här finns tankar kring sådant som jag alldeles för sällan funderar kring själv. Varför behöver vi människor kärlek och hur skulle världen se ut om kärlek inte fanns?
Vissa passager i boken är oerhört imponerande och välskrivna. I synnerhet de passager där Oliver lyckas förmedla Lenas kluvenhet inför vad hon är upplärd att tycka och sen i själva verket känner. Denna känsla när förnuftet bryter ner år av indoktrinering lyckas Lauren Oliver förmedla starkt och bra, vilken är en bedrift i sig.

Det riktigt råa och karga som jag personligen gillar med dystopier lyser med sin frånvaro, men kommer troligen att beröras mer i del 2: Pandemomium som utkommer på svenska 2013.      

Om att läsa om

Under större delen av mitt liv som läskunnig, har jag känt en olustkänsla inför att läsa om en bok. Inte så att jag absolut inte kan förstå poängen med att läsa om en bok, för det förstår jag, utan mera själva grejen att lägga tid på att läsa en bok igen. 
   När det finns så oändligt mycket bra böcker i världen vill jag hinna läsa så många som möjligt så länge mina ögon tillåter det. Visst kommer jag kanske att missa vissa underliggande djupare aspekter av böcker. Aspekter som kan vara svåra att uppfatta vid en första genomläsning, men då får det vara så.
   Ingen regel utan undantag dock: innan jag skulle läsa Erik Granströms mastodontverk Slaktare små, kände jag mig tvungen att först läsa igenom del ett i konfluxsviten Svavelvinter. En omläsning som faktiskt delvis förändrade min syn på just detta med att läsa om. Svavelvinter gavs ut 2004 och ganska direkt därefter slukade jag den under några intensiva sommardagar.
   Som gammal rollspelare kunde jag relatera till mycket av innehållet redan från början, men jag upplevde ändå boken som ganska tung och krånglig. 
   Nu, åtta år senare när jag läser om boken känns den förhållandevis enkel, om än med en ganska avancerad intrig.
   Vad har gjort att jag idag upplever boken annorlunda? Troligtvis en mängd olika faktorer: erfarenhet av att läsa böcker och åldersrelaterad erfarenhet bland annat. En mängd faktorer har alltså samverkat och gjort att jag idag har lättare att läsa en svårare text, än vad det var att läsa samma text för åtta år sedan. Denna lilla upptäckt var häftig och har gjort att jag nog faktiskt kommer att läsa om en del i framtiden. Bävar dock inför att nyöversättningen Tolkientrilogin. Tänk om den magi som jag hittade i dessa tre böcker är försvunnen?

Eld (del 1... en liten smygtitt)

Titta vad som låg i min brevlåda när jag kom hem idag!
   Ser fram emot några trevliga timmar i Engelsfors. 
   Recension kommer i början av maj.

Läsplats

Som de flesta människor har jag speciella platser där jag läser bättre än på andra. Tåg är till exempel just en sådan plats där jag läser oerhört bra. Ser verkligen fram emot en längre tågresa som jag ska göra i slutet av maj. Då mina damer och herrar ska det läsas ofantligt mycket.
   Ramlade på denna bild häromdagen och fick just då riktigt sköna läsvibbar. Bara tanken att få klättra upp till denna underbara plats med en tjock bok och en medhavd termos kaffe gör mig alldeles varm i hjärtat.

Rör mig inte!

Tag en del Richard Mathesons Legend, rör sedan ner två delar Hungerspelen och rör till sist ner en del X-men. Slutresultatet blir en utsökt soppa vid namn Rör mig inte!

Blott 24 år gammal har Tahereh Mafi skrivit en postapolyptisk roman med superhjälteundertoner som i sina inledande kapitel är så karg och skoningslös att det nästan blir smärtsamt.

Juliette har i bokens inledning suttit inspärrad i 264 dygn utan att yttra ett enda ord. Hon sitter inspärrad för att Återetablissemanget vill skydda hennes omvärld. Genom att enbart röra andra människor kan Juliette likt en vampyr suga livskraften ur och döda människor. 

För gott beteende ”belönar” Återetablissemanget henne efter dessa dagar med en cellkamrat. I samma stund som hennes cellkamrat Adam kliver in i cellen, påbörjas den nya väg som Juliette måste vandra för att förlikas med sig själv och acceptera sina krafter.

Genom att i bokens början låta Juliette minnas svunna tider (skrivet i kursiv stil) skapar Mafi en stämning som ger kontrast mot resterande del av kapitlet.

Rör mig inte! har många beröringspunkter med Hungerspelen men lyckas ändå att skapa en alldeles unik liten värld som på många sätt känns tuffare och icke förlåtande än det Panem som Collins målar upp.

Genomgående är kapitlen korta och texten har ett bra driv. För att återge Juliettes kluvenhet inför sig själv är viss text genomstruken. Denna text symboliserar Juliettes tankar och undermedvetna, som absolut inte får ta plats och utrymme.

Tahereh Ramis är debut är mycket lovande och jag ser fram emot både filmatisering av och uppföljare till boken. 

Världskrig Z

När jag tänker på filmer och böcker som handlar om zombier, tänker jag mig att de utspelar sig i små sammanhang: ett köpcenter, en by eller kanske till och med en mindre stad. Vad som har hänt med resten av världen är det ingen som vet, allra minst huvudpersonerna. Detta sätt att förhålla sig till historien skänker en speciell stämning till berättelsen/filmen.
  Huvudpersonerna kan fråga sig om de är ensamma om att utsättas för detta fruktansvärda, men ingen vet riktigt säkert. Ovissheten bidrar till skräckupplevelsen. Ibland kan det antydas om vad som har hänt med grannbyar eller städer när överlevare från zombie-invasioner kommer fram till byn där historien utspelar sig.

  "Det sista jag såg var hur tusentals stönande människoliknande varelser med gråaktig hy och trasiga kläder vällde fram över heden likt en flodvåg. Jag tog min familj och sprang mot bilen. Hade vi inte gjort en utflykt till heden den dagen, hade vi nog med stor säkerhet varit döda idag."

  Man antyder som sagt var, men berättar aldrig rakt ut hur det ser ut. Om man inte heter Max Brooks det vill säga. I sin bok Världskrig Z berättar han med kuslig precision om hur en zombie-epidemi bryter ut i Kina och sedan sprider sig över världen.

  Upplägget i denna förhållandevis tjocka (417 sidor) är enkelt och genialt: en namnlös författare reser runt i världen för FN:s efterkrigsrapportskommissions räkning och intervjuar överlevare från zombie-invasionen. I korta tillbakablickar får man träffa en mängd olika sorters människor med olika yrken från olika delar av världen. Likt små korta nyhetsinslag målas scener upp kryddade med känslor från upplevelsen förmedlat av den överlevande.

  Bokens upplägg bidrar till en bisarr form av trovärdighet. Trots att jag vet att detta aldrig skulle kunna ske i verkligheten har jag svårt att undfly känslan av att det faktiskt skulle kunna vara sant. En tung research och ett genialiskt upplägg gör denna bok till en tung läsupplevelse. 

  När stormen Dagmar öste på som mest i Järfälla vände jag de sista sidorna i Världskrig Z, med ett visst vemod. Att skriva stort om något som innan blivit behandlat i det lilla, kräver onekligen ett visst mått av genialitet.

Nattpatrullen

Det händer ibland att jag ramlar på böcker på de mest oväntade ställen. Ett sådant ställe är ICA Viksjö. I sann ”pocket-läsning-för-alla-anda” finns i denna ypperliga butik ett någorlunda stort bokställ med pocketböcker. Så långt allt väl och helt naturligt. Men att jag i detta bokställ faktiskt ska hitta en bok som både sammanför två av mina favoritgenrer OCH är skriven av en rysk författare, känns som en riktig lågoddsare. Trots det hittade jag för några månader sedan Nattpatrullen av Sergej Lukjanenko i just detta bokställ.

Trots att denna bok förmodligen innehåller alla de delar jag uppskattar inom litteratur, visade den sig vara en riktig pärs att ta sig igenom. Absolut inte på ett negativt sätt, jag uppskattar när god litteratur ibland bjuder på oväntat motstånd, såsom fallet var med denna bok. Bidragande till denna tröghet och svårighet att ta sig igenom boken kan också ha varit att jag samtidigt som jag läste böckerna tittade på de två filmatiseringar som gjorts utifrån boken. Ursprungligen gjorde jag inte detta för att på något sätt jämföra filmatiseringarna med ursprungsromanerna. Men allteftersom jag sjönk djupare och djupare ner i Lukjanenkos förunderliga universum insåg jag den komplexitet som finns i Nattpatrullen. En komplexitet som är nästintill omöjlig att återge på film, även fast jag nog måste erkänna att den första filmen: Nightwatch, var riktigt bra. I synnerhet om man jämförde den med Daywatch.

Handlingen i Nattpatrullen kretsar runt Anton Gorodetsky, en ljusets väktare som tillsammans med andra väktare för en ojämn kamp mot nattens väktare.

En gång i tiden upprättades en vapenvila mellan ljusets anhängare och mörkrets anhängare. De är alla så kallade ”andra” men drivs av olika mål beroende på vilken falang de tillhör.

Anton Gorodetsky har valt att kämpa på ljusets sida, en ytterst otacksam uppgift inser man snart när man får följa hans vedermödor. I de tre delar boken är uppdelad i finns Gorodetsky med i olika sammanhang, men med den gemensamma nämnaren att han alltid är en liten bricka i ett större spel. Trots ständiga motgångar stretar han på, fullt förvissad om att han kämpar för den rätta sidan.

Förutom Lukjanenkos fenomenala sätt att i boken beskriva dåtid och nutid samtidigt, såsom världen ter sig för "de andra" är jag mycket imponerad av hans sätt att beskriva magi . I större delen av de böcker jag läst där magi finns med som en ingrediens har utövandet av magin ett syfte: bekämpa skurken med en eldkula, få någon att tala sanning eller öppna portaler för att undkomma faror. I Nattpatrullen är dock inte bara magin ett sätt att uppnå sina syften. Det är också ett sätt att förgylla sin tillvaro och samla på de stunder som gör livet värt att leva. Nedanstående lilla episod visar tydligt på det briljanta sätt Lukjanenko låter sina karaktärer använda magi:

”Stäng fönstren”, bad Semjon.

En minut senare var temperaturen i bilen betydligt behagligare. Luften var mättad av en lätt doft av saltvatten. Jag förstod rentav att den kom från ett nattligt hav, och inte alltför avlägset – en typisk strand på Krim. Jod, alger, ett lätt inslag av malört. Svarta havet. Koktebel.

”Koktebel?” frågade jag.

”Jalta”, svarade Semjon. ”Den 10 september 1972, vid tretiden på morgonen. Efter en lätt storm.”

Ilja smackade avundsjukt med tungan.

”Inte illa!”, sa han. ”Och denna bouquet har du sparat sedan dess?”

Julia såg skuldmedvetet på Semjon. Klimatkonservering var en utmaning utmaning för alla magiker, och denna bouquet av förnimmelser hade livat upp vilket sällskap som helst.

Och så finns det dem som säger att film ibland kan överglänsa litteratur i fråga om att förmedla känslor och intryck. I rest my case. 

Udda Verklighet

Udda har länge plågats av sina (mar)drömmar som känns väldigt verkliga och alltid får henne att vakna upp skrikande. När hennes goda vän Daniel bestämmer sig för att undersöka om huruvida Uddas drömmar är verkliga, inträffar saker som varken Udda eller Daniel kunnat förutse. Både Turning Torso och Malmös järnvägsstation kommer att spela avgörande roller i deras jakt på sanningen om Uddas mystiska drömmar. 

Udda verklighet är Nene Ormes debut; en sjusärdeles bra sådan. 

På vissa punkter känner jag att det brister: några personteckningar känns svaga och en vändning mot slutet känns icke trovärdig. Trots detta anser jag att Udda verklighet är en kompetent och lovande debut. Tänk Alice i Underlandet gifter sig med Neverwhere i Malmö och du har Udda verklighet.

Just Neverwhere är ett verk jag håller högt inom genren urban fantasy. Mig veterligen var Gaiman bland de första att slå ihop fantasyns värld med stadens (rätta mig gärna om jag har fel!). Någonting spännande händer när en författare plockar ur en företeelse ur sitt rätta sammanhang och slänger i det i ett annat. Den första Terminator-filmen borde väl förövrigt också räknas till urban fantasy (eller urban sci-fi?)

Ormes har skrivit Udda verklighet i korta snabba kapitel som ger berättelsen ett skönt driv. Ett bra val. Så är även den kongeniala titeln på denna bok. Huvudrollsinnehavaren Uddas verklighet är udda samtidigt som det är just Uddas verklighet. Längesen jag läste en bok där enbart titeln får mig att dra på smilbanden.

Nene Ormes jobbar på SF-bokhandeln i Malmö och skriver just nu på uppföljaren till Udda verklighet. En uppföljare som jag ser fram emot. Med en sådan arbetsplats lär det knappast saknas inspiration.    

De Ickesynliga

När mina elever frågar mig varför de ska läsa böcker brukar jag hålla en liten miniföreläsning om bland annat vikten av att utöka sitt ordförråd, om vikten av att koppla av, om vikten av att tänka själv och sätta egna bilder på saker och ting. Jag brukar även nämna att långt ifrån alla böcker är sådana böcker som skakar om en riktigt rejält och som får en att fundera över det liv man lever. Då och då händer det att man faktiskt hittar en sådan bok (och de som läser fler böcker hittar givetvis, enligt enkel logik, fler sådana här böcker) och varje gång är det otroligt tillfredsställande. 

De Ickesynliga av Fredrik Härén blev för mig en sådan bok. Till en början kändes boken i vissa delar milt uttryckt förnumstig, men allteftersom jag lärde känna formen i boken, som är något speciell, smälte jag totalt och blev hänförd.

Handlingen kretsar kring Alex, en ung journaliststuderande, som bestämmer sig för att i en skoluppgift skriva om barns fantasivänner. Det hon då upptäcker visar sig vara mer än det mesta som avslöjats av media.

Mycket mer än så kan jag faktiskt inte skriva utan att förta upplevelsen av boken. 

Endast vid några tillfällen hakar jag upp mig på det sätt Härén skriver. Framförallt händer det vid en passage som handlar om sociala medier. I denna passage förlorar boken lite av sin magi och förvandlas till en föreläsning om farorna med nya sociala medier. I övrigt blir jag hänförd/hänryckt och upprymd av berättarglädjen som finns i denna bok. Sug bara på den här en stund: ”Hon förbannade honom. Hon saknade honom. Hon sörjde honom. Hon föll ihop vid en busshållplats och började gråta. Två män som passerade busshållplatsen där hon satt tittade nervöst på henne. De kanske trodde att hon var full. Men hon var inte full. Hon var tom.”  

Legend

Till en början blev jag något förbryllad när jag läste Legend av Richard Matheson, jag var nämligen helt övertygad om att huvudpersonen skulle vara omgiven av zombier. Det blev därför något förvirrat när huvudpersonen började ha ihjäl sina antagonister med pålar och solljus. Nåväl, när jag sen insåg att det var vampyrer som invaderat världen flöt läsningen betydligt bättre.

Robert Neville är helt övertygad om att han är den enda människan som är kvar på jorden. Resten av världens befolkning har blivit smittade av en sjukdom som förvandlar dem till en slags vampyrer.

Ensam i sitt, med brädor och andra material, förstärkta hem i Los Angeles härdar Robert Neville ut. På dagarna är det riskfritt att ge sig ut eftersom inga vampyrer då rör sig ute på gatorna. Då reparerar Robert Neville sitt hus och plundrar butiker på mat. På nätterna omringar de hans hus och försöker med olika knep att få honom att öppna dörren. Då härdar Robert Neville ut, super och drabbas då och då av raserianfall (som ofta går ut över inredningen eller någon stackars vampyr utanför).

En ganska enkel men ändock genial grundstory.

Min första tanke var att boken skulle bli långtråkig med såpass få levande personer i huvudroll(erna), men mina funderingar kom tack och lov på skam. Legend är en bra och tätt skriven bok från blad 1 till slutet. Möjligen snöar Matheson in lite väl mycket på den forskning som Robert Neville utför för att hitta det ultimata sättet att döda vampyrerna, men det är ett irritationsmoment som för mig varar en ytterst kort stund.

Styxx fantasy har låtit Lisa J. Isaksson göra en nyöversättning på denna bok som på sitt originalspråk kom ut redan 1954. Detta faktum gör att jag från och till under läsningen av boken funderar på hur mycket Isaksson polerat/uppdaterat språket i boken och hur mycket hon har behållit från originalspråket? Oavsett hur hon gjort är det en tät och riktigt bra bok hon fått till när hon översatt ”I am Legend”. Kanske skulle boken ha lyfts ännu högre om översättaren fått skriva en kommentar om tidens anda och att översätta ett språk som användes för 57 år sedan? 

Cirkeln

(OBS! VISS SPOILERVARNING PÅ DENNA TEXT!)

Så har då även jag sällat mig till skaran som läst Cirkeln av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren. Inte helt lätt att skriva något nu, utan att vara påverkad av allt man läst om författarduon och deras första verk tillsammans, men jag måste försöka ändå.

Grundstoryn är till skillnad från mycket annat jag läst i denna genre, förhållandevis enkel. Sju ungdomar inser till en början motvilligt att de bildar något som kallas för ”Cirkeln”. Tillsammans måste de bekämpa mörkret som hotar i den lilla orten Engelsfors där de bor. Ett mörker som i synnerhet är väldigt starkt på den skola där de studerar. En skola som även har en väldigt suspekt rektor.

De sju huvudpersonerna i Cirkeln är på många sätt klichéer, men likväl (om än något tillspetsade) är de karaktärer som man någon gång mött i klassen eller i skolan där man gått. I gruppen finns till exempel den tjocka/fula, den smarta, den snygga och outsidern för att nämna några. Inte så originellt egentligen, men det häftiga händer när författarna väljer att kombinera dessa olika roller med sin totala motsats i magisk kraft? Vad händer när den snygga tjejen kan bli osynlig? Eller vad händer när den fula och mobbade flickan kan kontrollera andra människors tankar? Just denna lilla tvist tycker jag är en av bokens stora styrkor. Konceptet med häxor i en liten bonnhåla i Sverige hade lätt kunnat bli fel, men Strandberg och Bergmark Elfgren styr sin skuta med säker hand från början till slut.

Handlingen känns även den oerhört genomtänkt och gedigen. De sju vill inte till en början varken inse eller axla den roll de blivit tilldelade. Ett faktum som för mig som läsare innebär en del frustration, men också del leenden när motviljan leder till dråpliga situationer.

Mest fascinerad blev jag av Nicolaus. En häxa som enligt profetian ska vara gruppens ledsagare. Hans tillfälliga minnesförlust gör dock att hans bakgrund är höljt i dunkel. Vissa frågetecken runt honom rätas ut i denna första bok, men det är min stora förhoppning att han kommer spela en större roll i nästa bok Eld.

Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren har inte förnyat fantasy-genren i och med boken Cirkeln, men de har definitivt höjt genrens status (läste till och med häromdagen att det just nu är Sveriges mest sålda bok). 

Jag väntar spänt på uppföljaren!

Odd och frostjättarna

När jag läste Odd och frostjättarna av Neil Gaiman slog det mig att man kan (eller kanske borde?) göra en distinktion mellan författare och berättare. Båda titlarna tillhör givetvis personer som vill berätta en historia av något slag, men läser man Gaiman är det så tydligt att han är mer en berättare än en författare. De historier han frammanar känns så naturliga att lägerelden och sagoberättaren inte känns långt borta. I hans språk finns en lätthet och en självklarhet som gör att hans berättelser ofta har ett sagolikt skimmer över sig. Jag tänker mig Gaiman som mannen i kåpa vid brasan som lugnt och sakligt berättar de mest fantastiska berättelser. Sällan tänker jag mig honom som författaren som svettas framför datorn våndas över sina karaktärers förehavanden och hur han ska få ihop sina osannolika intriger.

Odd och frostjättarna handlar om vikingapojken Odd som efter två hemska olyckor mist både sina far och sin ena fot.

Missnöjd med sin styvfar och det bistra vinterklimatet bestämmer sig Odd för att uppsöka sin fars gamla skogshuggarkoja och där skapa sig ett nytt liv. Knappt har han hunnit göra sig hemmastadd i kojan förrän en räv uppsöker honom för att få hjälp. Det visar sig att räven är bekant med både en björn och en mäktig örn. Anledningen att han uppsökt Odd är att björnen är i knipa och behöver hjälp av någon som kan hantera en yxa. Det visar sig snart att allt är inte vad det synes vara…

Odd och frostjättarna är inget storverk från Gaimans penna (dator?), men är förmodligen inte heller tänkt att vara det. Snarare uppfattar jag det som om Gaiman i och med denna bok vill göra anspråk på nordiskt sagoberättande och samtidigt skriva en bok för de yngre. Förhoppningsvis leder även boken vidare de yngre läsarna till Amerikanska gudar. En av mina personliga favoriter i Neil Gaimans författarskap.

Cirkeln beställd!

Hade egentligen tänkt att vänta, men efter att ha läst massor med recensioner av Cirkeln kunde jag inte vänta längre.

Kommer att bli svårt att läsa boken utan att vara färgad av de drösvis med superlativ som östs över den, men jag lovar att göra mitt bästa.

En recension lär dyka upp även här så småningom...

De Vassa Tändernas Skog

Inom skräckgenren finns det några subgenrer som jag tycker väldigt mycket om. En sådan är de som handlar om en zombieapokalyps. Framförallt de nya filmer där zombierna rör sig snabbare och därmed är farligare (som i 28 days later). Visst är t.ex. Romeros zombie-filmer lite småläskiga, men också något skrattretande när zombierna hasar efter huvudrollsinnehavarna i kryp-tempo samtidigt som de stönar och längtande sträcker ut händerna. Det blir liksom inte lika läskigt när man kan GÅ för att undkomma monstren.

Subgenren har fått något av en revival i och med att seriemediumet valt att ta sig ann ämnet. ”The Walking Dead” är en av de mest kända serierna inom ämnet. Serien filmatiserades förra året och blev en alldeles utmärkt TV-serie i sex delar. Nyligen blev det även klart att det blir en fortsättning på 13 delar! Efter att ha sett säsong 1 av TWD och blivit smått begeistrad ville jag fördjupa mig inom ämnet. Det föll sig då ganska naturligt att läsa ”De Vassa Tändernas Skog” när den dök upp hos Adlibris.

Att ge sig i kast med att överföra zombie-konceptet till bokform, känns spontant väldigt galet och naivt. Zombie-filmerna är i sin uppbyggnad väldigt enkla och extremt visuella: känslan av det inte finns någonstans att gömma sig från ett hav av vaggande zombier dominerar liksom känslan av att man när som helst kan bli tvungen att döda sin bror eller syster eftersom de blivit smittade och vill bita dig i halsen istället för att umgås. Ändå drar sig inte Carrie Ryan för att ta sig ann ämnet och hon gör det bra.

Styxx Fantasy har inte sparat på krutet när det gäller ”De Vassa Tändernas Skog”. Omslaget känns påkostat och de svärtade kanterna lockar till läsning.

Handlingen kretsar kring Mary som lever i en staketomgärdad by mitt i De vassa tändernas skog. Dag och natt kretsar de oheliga runt staketet i jakt på levande att infektera.

I byn härskar Systerskapet oinskränkt. Följer man deras order och levnadsregler överlever man.

Trots en trygg och väl inrutad tillvaro drömmer Mary om Havet och om ett liv bortom byn och stängslen. Även fast det finns faror lockar det som finns utanför den lilla värld som byborna och Systerskapet byggt upp.

Carrie Ryans bok var för mig en spännande bekantskap om än inte så läskig som jag hoppats. Någorlunda konsekvent utelämnar Ryan de riktigt saftiga beskrivningarna. Ett berättargrepp som visserligen låter min egen hjärna gå på högvarv, men samtidigt gör berättelsen mindre läskig. Ändock tycker jag väldigt mycket om denna bok. Inte minst för valet att placera zombier i en skog. Snacka om att tänka utanför lådan! För visst är det minst lika läskigt med zombier som jagar huvudpersonerna i en skog istället för i stadsmiljö.

Valet av plats gör även att boken får en lätt fantasy-touch, snarare än zombieapokalyps. Low-tech känslan gör hotet mer överhängande och allenarådande. När boken var färdigläst hade jag faktiskt svårt att bestämma mig för i vilken genre jag ville placera den. Ett gott betyg om något. Allt som bråkar och inte beter sig som man förväntar sig tycker jag är spännande och intressant.

Mittemellan

Förra veckan hamnade jag åter i ett av de tillstånd som jag finner djupt tillfredställande när det gäller min läsning: det tillstånd när man precis läst ut en riktigt bra bok, känner läslust och i efterdyningarna av denna suveräna bok börjar fundera på vad man ska läsa härnäst.

Jag brukar dra ut på denna process ett tag bara för att få njuta en stund. Tillvaron känns då för en stund väldigt fri och obunden. Allt är möjligt!

Efter en del velande och genomgång av de hyllmetrar som kamperar vid min fotända i sovrummet

blev det De Vassa Tändernas Skog av Carrie Ryan.

Återkommer med en recension av denna zombie-bok i skogsmiljö inom kort.