Troligen är Eld den bok som jag har haft bäst koll på någonsin under skrivprocessen. Genom Bergmark Elfgrens egen blogg och ambitiösa uppdateringar på Facebook har Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren generöst delat med sig av sitt skrivande och sakta men säkert byggt upp en förväntan inför släppet av uppföljaren till Cirkeln: Eld. Givetvis ett marknadsföringsknep, men även ett nytt och fräscht sätt att dela med sig av en process, som så länge böcker skrivits varit höljd i dunkel och omgiven av ett mystiskt skimmer. Visst är det fortfarande en underbart mystiskt process: själva processen där hjärnan sammanför otaliga bitar av kunskap och pusslar ihop det till en berättelse. Men med hjälp av Facebook och idogt bloggande blir processen åskådliggjord på ett bra sätt och den respekt jag känner inför det färdiga verket blir om möjligt än större.
I del två av den planerade trilogin om De sju utvalda har förutom Kim W. Andersson (som tecknat ännu ett briljant omslag) även Karl Johnsson bidragit med en karta över Engelsfors. En karta som på ett naturligt sätt bjuder in läsarna till det Engelsfors-universum författarna byggt upp. De första sidorna i boken får jag lite känslan av, som jag fick när jag senaste besökte Legoland i kroppen. Välkommen hit! Så här ser det ut här… Den stora skillnaden är troligen att i Engelsfors sker mängder med saker under ytan som knappast sker eller kommer att ske på Legoland.
Av De sju utvalda återstår fem när Eld tar sin början. Elias och Rebecka förolyckades tragiskt i Cirkeln och än är kampen inte över. Strandberg och Bergmark Elfgren har en bit kvar till George R.R. Martins nivå på karaktärsomsättning, men jag gillar verkligen att ingen i Engelsfors går säker och då allra minst De sju (numera fem) utvalda. Just känslan av att det de faktiskt har tillsammans när som helst kan ryckas undan dem, bidrar till en tung känsla av allvar boken igenom.
Max är undanröjd men än vilar hotet över De utvalda. Genom spöket Matilda och andra omen inser flickorna snart att demonerna är närmare än någonsin och de kämpar hårt för att bryta igenom barriärerna som står mellan dem och mänskligheten. Vem som är vän eller fiende blir allt svårare att avgöra, speciellt när föreningen Positiva Engelsfors bildas av Elias föräldrar Helena och Krister. De börjar genast dra till sig medlemmar, bland dem många som De utvalda en gång räknade som sina vänner. Med sin positiva grundsyn blir Positiva Engelsfors en skön motpol till den tunga och många gånger svåra vardag som ”de utvalda” upplever. Medlemmar i Positiva Engelsfors anser att all olycka som drabbar människan i grund och botten kommer sig av en negativ hållning till livet. En åsikt så god som någon, men som snart slår över till ett sekt-artat beteende modell Livets Ord upphöjt till tjugofem. Bland de mest fromma vandrar det kopplingar till allt annat än goda krafter.
Positiva Engelsfors skulle kanske räcka som något att ta tag i och undersöka för De utvalda, men Strandberg och Bergmark Elfgren stannar inte där. De låter dessutom Rådet drabba De Utvalda. I Cirkeln använde Anna-Karin sin magi på ett otillåtet sätt, genom att ta kontroll över en stor del av skolan och därigenom göra sig otroligt populär. Detta sätt att bruka magi är inte tillåtet och Rådet har därför tillkallat Alexander Ehrenskiöld och hans son Viktor för att förbereda och genomföra en rättegång mot Anna-Karin. En rättegång som vid fällande dom kan innebära ett dödsstraff.
Jag gillade verkligen Cirkeln skarpt, men Eld är faktiskt snäppet vassare. Trots Elds 634 sidor känns den aldrig långtråkig och transportsträckorna lyser med sin frånvaro. Den kunskap Strandberg och Bergmark Elfgren besitter om ungdomars språk och de problem de får tampas med, känns i denna bok ännu mer gedigna och genomtänkta.
När Ida mot slutet av boken tänker tanken att ”Hon måste vara helt knarkad på magi.”, inser jag plötsligt hur långt författarduon har kommit i sitt skrivande. Att få en sådan skruvad mening att passa in i historien känns riskfyllt och riskerar att minera trovärdigheten. Men visst funkar det. Och mer därtill. Givetvis är denna mening något som en ung och ganska osäker tonårshäxa kan tänka när hon rockar loss med sina nyvunna krafter!
