Den mörka staden

Carrie Ryans zombie-trilogi blev min första kontakt med zombien som en genre inom skräcklitteraturen. Därför känns det nu extra skönt och samtidigt lite sorgligt när en utläst Den mörka staden, den sista och avslutande delen ligger framför mig.
   Handlingen kretsar runt Annah, en ung ärrad kvinna bosatt i Den mörka staden (som en gång kallades New York...). När Annah inser att den unge man hon väntar på, Elias, kanske inte kommer att återvända beslutar hon sig för att försöka ta sig ut från staden och hitta sin tvillingsyster Abigail som hon blev tvungen att överge som barn. 
   På väg genom en säkerhetszon ut ur staden ser Annah mot all förmodan sin tvilling Abigail på väg in i staden och blir då tvungen att vända om. Till sin fasa inser hon då att Abigail blivit omhändertagen av Rekryterarna, en sammanslutning med män som upprätthåller lag och ordning i staden, men som på senare år blivit alltmer korrupta.
   Den mörka staden handlar som namnet antyder om en urban miljö och är den överlägset skarpaste och mest intressanta boken i trilogin. Dels känns zombiehotet som ofantligt mycket mer påtagligt och hemskt i staden (jämfört med i skogen och vid kusten som är fallet i de tidigare böckerna). Men även därför att i Den mörka staden får Ryan till sist ta hand om alla de godbitar hon spritt ut i den andra delarna och göra något av anrättningen. Ett faktum som för många författare kan innebära ett ok, men som i Ryans fall innebär julafton.
   En av de mer intressanta aspekterna med denna trilogi är det faktum att Ryan sällan ger sig in i mer köttiga beskrivningar av hur de odöda beter sig när de attackerar, dödar och smittar människor. Denna hyfsat konsekvent genomförda inställning till en vital del av berättelsen är både intressant och nytänkande. För vad är väl mer skräckinjagande än det outtalade som man vet kan hända?

De dödas strand

I De dödas strand återvänder Carrie Ryan till den plats där hon lämnade huvudpersonen Mary, efter det att hon flytt ur De vassa tändernas skog och undkommit De oheliga. 

Ett tiotal år har passerat och Mary lever med sin dotter Gabry i en fyr i en gammal turiststad vid namn Vista. Marys främsta uppgift är att ”städa” stranden från De oheliga som sköljts upp på stranden efter att tidvattnet vänt.

En natt följer Gabry med några kompisar när de klättrar över den barriär som omger Vista. Barriären patrulleras dygnet runt av stadens milismän och är det enda som skyddar stadens innevånare från de mudos (De oheliga) som kretsar runt staden. Trots att det är straffbart att klättra över barriären på eget bevåg, bestämmer sig gänget för att klättra över och besöka en intilliggande nöjespark.

Denna lilla till synes oskyldiga händelse blir upptakten till en kedja med händelser som till sist tvingar Gabry att lämna Vista. Utan mor och utan många av sina vänner är hon tvungen att bege sig in i De vassa tändernas skog för att söka sitt ursprung.

De dödas strand känns på många sätt som en typisk andrabok. Samtidigt som man får följa Mary, den första bokens huvudperson utvecklar Ryan handlingen en aning genom att blanda in Marys dotter i berättelsen. Vissa passager i De dödas strand som utspelar sig på stigarna i skogen, känns småtrista och enbart som upprepningar av del ett i serien. Samtidigt jobbar Ryan hårt för att fördjupa läsarens förståelsen av det intrikata system med inhägnade stigar som sträcker sig genom den gigantiska skogen kallad De vassa tändernas skog. Kunskap som länge legat dold av de Systrar som härskade oinskränkt i den by där Mary växte upp.

Den del av boken som imponerar mig mest är den om Gabrys sökande efter kärlek. Ett sökande som på många sätt känns tonårsaktigt, men samtidigt väldigt urmänskligt i en värld omgiven av död.