Ingen jag vet är i mitt träd av Martin Luuk var trots sin storlek en svår nöt att
knäcka. På 62 sidor har Luuk samlat fyra korta prosatexter med
titlar som ”Din aids” och ”Humorns villkor och grunder:
självförakt och raseri”. Det är svårtuggat, men lämnar en skön
eftersmak.
Framförallt
gillar jag ”Din aids” som på ett intressant sätt vänder på
perspektiven. Vem är sjuk och vem är frisk? Sett i ljuset av Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar blir texten än mer
intressant.
Jag kommer att
återvända till Ingen jag vet är i mitt träd. Den har mer att ge.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar