Amerikanska gudar

Jag känner mig kluven inför att läsa om böcker jag redan läst. Min läslust har liksom inte tid med att läsa om och fördjupa mig i böcker. Även fast jag kan älska vissa böcker helt besinningslöst, känns det som om jag missar ett tillfälle att läsa en ny bok när jag lägger kraft på att läsa om en redan läst bok.

När jag lägger ut texten om detta inför kompisar som är litteraturintresserade brukar de titta på mig konstigt och försvara omläsandet med åsikter som:

”Men då missar du ju de djupare lagren i romanen.”

eller

”Författaren har faktiskt skickligt planerat in ledtrådar som ger en helt annan syn på historiens upplösning. Dessa ledtrådar är svåra att hitta vid en första genomläsning.”

Och så där har det hållit på. Fram tills nu. Jag har nämligen läst om Amerikanska gudar av Neil Gaiman och samtidigt insett en del av tjusningen med att läsa om böcker. Trots att det är cirka 10 år sen jag läste boken första gången mindes jag ändå vissa scener i den. Ett faktum som måste betyda att boken gjort intryck på mig. Mitt första exemplar av Amerikanska gudar har varit borta länge (min förhoppning är att den som lånade den av mig behöll boken för att den var bra). Det kändes därför kul på många plan när mitt recensionsexemplar dök upp strax innan sommaren: en saknad bok kom tillbaka och jag fick chans att omvärdera min inställning till omläsandet.

Första stycket i romanen sätter ribban direkt och anger tonen för resten av romanen:

"Shadow hade suttit inne i tre år. Han var så pass storvuxen och hade en så respektingivande uppsyn att hans största problem hade varit att fördriva tiden. Så han höll sig i form, lärde sig att göra trolleritrick med mynt och tänkte väldigt mycket på hur djupt han älskade sin fru."

Saker och ting blir dock inte som Shadow hoppats, när det väl är dags för frigivning. Hans fru och hans bästa vän Robbie omkommer tragiskt i en bilolycka. Tragiskt men också olyckligt logiskt eftersom Shadows fru Laura haft oralsex med Robbie under pågående bilfärd.

Med avliden fru och avliden bästa vän tillika arbetsgivare, släpps Shadow ut från fängelset. Han har inte mycket kvar att leva för, men vill ändå ta ett sista farväl av sin döda fru.

På vägen dit möter han en äldre herre som kallar sig för Mr. Wednesday (tänk Mr. Onsdag på svenska…). Han visar sig veta en hel del om Shadows tidigare liv och hans nuvarande livsstatus. På ett rakt, ärligt och ganska bryskt sätt erbjuder han Shadow jobb som hans egen alltiallo: chaufför, fixare, torped, livvakt etc. etc.

Trots att Shadow till en början ställer sig tveksam till erbjudandet, inser han snart att det är hans bästa chans att hitta en ny mening med livet och samtidigt tjäna lite pengar. Men att bli anställd av Mr. Wednesday innebär att en mängd spännande gudar och andra varelser plötsligt ser Shadow som ett lovligt byte. Lika mycket som Shadows jobb handlar om att hjälpa och hålla Mr. Wednesday vid liv, handlar även Shadows jobb om att överleva attacker från dem som vill åt honom. Det sistnämnda även en arbetsuppgift som hans fru Laura kommer att hjälpa honom med!

Att bara få ta del av Neil Gaimans idé om gudar och hur de samexisterar med människorna i Amerika gör det värt att läsa denna tunga guldklimp. År 2013 kommer den dessutom att filmatiseras av HBO och bli en TV-serie i 13 delar.

Amerikanska gudar är verkligen en fantastisk bok! Några passager kändes lite pladdriga, men på det hela taget är det 530 sidor ren njutning. Inte bara har den fått mig att inse värdet av omläsning, den har även vandrat in på min topp 10-lista. 

Läs den!

Odd och frostjättarna

När jag läste Odd och frostjättarna av Neil Gaiman slog det mig att man kan (eller kanske borde?) göra en distinktion mellan författare och berättare. Båda titlarna tillhör givetvis personer som vill berätta en historia av något slag, men läser man Gaiman är det så tydligt att han är mer en berättare än en författare. De historier han frammanar känns så naturliga att lägerelden och sagoberättaren inte känns långt borta. I hans språk finns en lätthet och en självklarhet som gör att hans berättelser ofta har ett sagolikt skimmer över sig. Jag tänker mig Gaiman som mannen i kåpa vid brasan som lugnt och sakligt berättar de mest fantastiska berättelser. Sällan tänker jag mig honom som författaren som svettas framför datorn våndas över sina karaktärers förehavanden och hur han ska få ihop sina osannolika intriger.

Odd och frostjättarna handlar om vikingapojken Odd som efter två hemska olyckor mist både sina far och sin ena fot.

Missnöjd med sin styvfar och det bistra vinterklimatet bestämmer sig Odd för att uppsöka sin fars gamla skogshuggarkoja och där skapa sig ett nytt liv. Knappt har han hunnit göra sig hemmastadd i kojan förrän en räv uppsöker honom för att få hjälp. Det visar sig att räven är bekant med både en björn och en mäktig örn. Anledningen att han uppsökt Odd är att björnen är i knipa och behöver hjälp av någon som kan hantera en yxa. Det visar sig snart att allt är inte vad det synes vara…

Odd och frostjättarna är inget storverk från Gaimans penna (dator?), men är förmodligen inte heller tänkt att vara det. Snarare uppfattar jag det som om Gaiman i och med denna bok vill göra anspråk på nordiskt sagoberättande och samtidigt skriva en bok för de yngre. Förhoppningsvis leder även boken vidare de yngre läsarna till Amerikanska gudar. En av mina personliga favoriter i Neil Gaimans författarskap.