I dödsskuggans land

På baksidan av  Alden Bells bok I dödsskuggans land läser jag för första gången en rekommendation från en förläggare. 

Egentligen är det konstigt att förläggarna inte får komma till tals oftare, vad gäller baksidor på böcker. De om några borde ju veta vad de pratar om. I och för sig är de ju partiska så det bara visslar om det, men säg å andra sidan den försäljare som inte är det… Fram för mer förläggares åsikter på baksidor av böcker tycker jag! De som lovar runt men håller tunt kommer att få igen det med sjunkande försäljningssiffror.

I dödsskuggans land handlar om Temple. En tuff och stenhård tjej som vuxit upp utan sina föräldrar och bär på många mörka minnen, men trots allt vill leva och kämpa i en värld full av slemsäckar (zombier).

Det börjar idylliskt. Temple har simmat ut till en mindre ö och bor i en övergiven fyr (det måste vara något speciellt med fyrar och zombier för övrigt. Både Carrie Ryan och John Ajvide Lindqvist har använt sig av fyrar i texter de skrivit om zombier. Finns det fler?).

När hon en dag upptäcker en ilandspolad slemsäck på stranden inser hon att det är dags att röra på sig. Hon ger sig ut på en resa vars början och slut både innefattar död och våld. 

Jag gillar verkligen I dödsskuggans land! Främst på grund av Temple och hennes bakgrund. De flesta av karaktärerna i zombieböcker och filmer har upplevt ett ”före” innan ett nu. De har någonting att jämföra med: ”Innan zombieinvasionen brukade jag ta med min son till parken för att leka i plaskdammen och gräva i sandlådan.”

Men Temple är född under pågående zombieinvasion och har alltså inte någon möjlighet att dra sig till minnes något sådant. Detta faktum anser jag är en av romanens tyngsta grundpelare. Temple är uppvuxen med att alltid vara på sin vakt och att kunna ta hand om sig själv. Kommer hon till platser där det är för tryggt och lugnt blir hon rastlös och måste dra vidare. Hon är en antites till det normala. En som föredrar vildmarken framför den timrade stugan. En Pippi Långstrump i zombie-land...

 Hennes irrationella beteende tillför berättelsen en udd som jag förut inte hittat i en bok med zombie-tema.

Toffs bok med kommentarer av Muham Bentson

Toffs bok med kommentarer av Muham Bentson är Kalle Dixelius debutroman. Dixelius har tidigare arbetat som kritiker och nöjesreporter på Dagens Nyheter och TT Spektra

   Boken handlar om Toffs Janne som lever med sin alkoholiserade mor i Hornschtull, någonstans runt år 2200 i Ståkkålm. Deras vardag är stenhård och arbetet som knegare innebär i bästa fall att man efter arbetsdagens slut kan berusa sig på lite mäsk eller kanske rent utav få knulla med någon kvinna som horar för att dryga ut sin knegarlön (ursäkta språket, men så här skriver Toofs. Mer om detta senare). 

   Det Sverige vars framtid förut sett ljus ut har plötsligt förflyttats 1200 år tillbaka i tiden. Knegarna styrs med järnhand av skyfflarna som i sin tur styrs av fullmäktige som hävdar sin maktfullkomlighet via släktskap med gamla politiker som t.ex. Hassa Billström.

   I denna hårda del av Ståkkålm bor och lever Toffs. Utan några större framtidsförhoppningar lever han sitt liv i en värld där läsning och att skriva är förbjudet. 

   Men så en dag, som på en ingivelse, bestämmer sig Toffs för att skriva en egen bok: Toffs bok. Genom att dag för dag beskriva sitt liv blir Toffs bok både en dagbok och ett tidsdokument över hur det var att leva i Ståkkålm runt år 2200. Ett tidsdokument som av lättförklarliga skäl inte fanns mängder av.

   Toffs bok leder till att Toffs kommer i kontakt med en motståndsrörelse som verkar i Hornschtull . Genom dem får han ett exemplar av Nick Hornbys Om en pojke. Under stor andakt och bakom stängda dörrar läser Toffs boken om och om igen. Boken blir en första glimt av den värld som fanns innan den händelse som kastade Sverige mer än tusen år tillbaka i sin utveckling. Boken blir även startskottet för den flykt från Hornschtull som Toffs och några och några av hans vänner i motståndsrörelsen genomför. En flykt med för honom okänt mål men med garanterat bättre framtidsutsikter.

   Toffs bok med kommentarer av Muham Bentson är konsekvent uppbyggd som att en forskare runt år 2400 studerar Toffs bok, återger delar av den och sedan skriver kommentarer om dessa delar. Ett spännande berättargrepp som lyfter boken och ger den fler bottnar.

   Toffs skriver på ett knegarspråk som känns genuint och trovärdigt. En slags blandning mellan stockholmska och någon riktigt bonnig dialekt. Just det faktum att han skriver uppriktigt och naket om att han aldrig har fått ”knulla” gör att man känner mer med Toffs och hans torftiga liv.

   Några passager i boken innehåller passager där karaktärerna på olika sätt refererar till populärkultur som t.ex. Star Wars del 4 (återberättas på ett skönt tvistat sätt muntligt) och en poptext av Orup (en ramsa som barnen säger när de leker kull). Dessa referenser får mig att fundera på hur mycket av den kultur som produceras idag kommer att leva kvar. Och om den lever kvar, på vilket sätt kommer den att bli bevarad?

Toofs bok med kommentarer av Muham Bentson av Kalle Dixelius kommer troligen inte att hamna på någon klassikerhylla i framtiden. Däremot skulle den mycket väl kunna hamna (eller det kanske den redan har?) bredvid Per Anders Fogelström under skylten ”Stockholmsskildringar”. 

Varma kroppar

R. bor på en flygplats utanför en större stad i Amerika. Han minns inte längre sitt riktiga namn och han minns inte heller hur eller när han blev förvandlad till en zombie. Dagarna spenderar han med att åka rulltrappor när elen fungerar och att tillsammans med sin vän M. då och då göra räder in till stan för att stilla sin hunger.

Varje gång en zombie äter är smaken av blod, kött och senor en tillfredställelse i sig, men ingenting går upp mot att äta offrens hjärna. Ty blott där finns tankar och upplevelser lagrade som zombien får tillgodogöra sig i och med själva ätandet. En mer eller mindre ljuvlig upplevelse beroende på människans minnen. 

En dag när R., M. och några andra zombier överfallit en grupp med människor som tagit skydd i en skyskrapa händer något som för evigt kommer att ändra R:s och senare även andras tillvaro. Efter att ha dödat en ung kvinnas pojkvän bestämmer sig R. för att skona den unga kvinnans liv. Tvärtemot sina drifter och begär kamouflerar han henne med sitt eget blod och för henne tillbaka till flygplatsen.

Till en början är R. väldigt osäker på varför han handlat på detta sätt, men sakta börjar han inse att den pojkvän han trodde han dödat inte riktigt är redo att släppa taget om denna värld. Hur rutten och zombiefylld den än må vara.

Isaac Marions Varma kroppar är häftig ur många aspekter. Inte minst för att Marion valt att berätta historien ur en zombies perspektiv. Dessutom väljer han att låta denna zombie bli kär i ett av sina presumtiva offer. Före denna bok en spännande twist som enbart kunde hittas i vampyrböcker. Men Marion räds inte. Tvärtom kastar han sig in i denna, till en början, enkla kärlekshistoria som utvecklar sig till något större som kanske till och med kan rädda mänskligheten. På vägen till bokens storslagna final hinner Marion även berätta en del om giftermål mellan zombier och vad man gör i en zombieskola. Inslag som känns helt relevanta i en värld befolkad av tänkande zombier. 

I beskrivningarna av dessa ceremonier och platser där barnen kan lära sig, påbörjar Marion också beskrivningen av den process som gör människor till zombier och om vilka starka minnen vi då bär med oss. Minnen som när oss, men också kan vara vägen tillbaka till något nytt.