Om att läsa om

Under större delen av mitt liv som läskunnig, har jag känt en olustkänsla inför att läsa om en bok. Inte så att jag absolut inte kan förstå poängen med att läsa om en bok, för det förstår jag, utan mera själva grejen att lägga tid på att läsa en bok igen. 
   När det finns så oändligt mycket bra böcker i världen vill jag hinna läsa så många som möjligt så länge mina ögon tillåter det. Visst kommer jag kanske att missa vissa underliggande djupare aspekter av böcker. Aspekter som kan vara svåra att uppfatta vid en första genomläsning, men då får det vara så.
   Ingen regel utan undantag dock: innan jag skulle läsa Erik Granströms mastodontverk Slaktare små, kände jag mig tvungen att först läsa igenom del ett i konfluxsviten Svavelvinter. En omläsning som faktiskt delvis förändrade min syn på just detta med att läsa om. Svavelvinter gavs ut 2004 och ganska direkt därefter slukade jag den under några intensiva sommardagar.
   Som gammal rollspelare kunde jag relatera till mycket av innehållet redan från början, men jag upplevde ändå boken som ganska tung och krånglig. 
   Nu, åtta år senare när jag läser om boken känns den förhållandevis enkel, om än med en ganska avancerad intrig.
   Vad har gjort att jag idag upplever boken annorlunda? Troligtvis en mängd olika faktorer: erfarenhet av att läsa böcker och åldersrelaterad erfarenhet bland annat. En mängd faktorer har alltså samverkat och gjort att jag idag har lättare att läsa en svårare text, än vad det var att läsa samma text för åtta år sedan. Denna lilla upptäckt var häftig och har gjort att jag nog faktiskt kommer att läsa om en del i framtiden. Bävar dock inför att nyöversättningen Tolkientrilogin. Tänk om den magi som jag hittade i dessa tre böcker är försvunnen?

Svavelvinter rollspelet

Jag går i väntans tider.
   Har under de senaste månaderna läst Erik Granströms fantastiska bok Svavelvinter och håller nu på med uppföljaren Slaktare små.
   Trots tunga doser från Granströms penna väntar jag spänt på Svavelvinter rollspelet som bör anlända till min brevlåda i början av maj. Erik Granström har förvisso inte skrivit rollspelet själv utan istället bidragit till att hans skapelse Trakorien ombildats till ett tungt och väldigt kompetent (verkar det som...) rollspel med hjälp av Fria Ligan.
   Jag kommer att läsa denna snygga publikation i sommar och sen förhoppningsvis åter rollspela till hösten med goda vänner.
   Framtiden ser bra ut!

Svavelvinter

Skulle någon be mig att beskriva mitt liv från födsel fram tills idag skulle jag troligen lyckas med uppgiften ganska väl.
 Vissa minnen sticker dock ut mer än andra: när mina syskon föddes, när jag flyttat, när jag började skolan, de första taffliga försöken med första flickvännen, första fyllan, när jag träffade min fru och när mina barn föddes etc. etc.

Alla dessa minnen har betytt så pass mycket för mig att min hjärna fortfarande kan datera när de inträffade och ibland till och med återkalla hur det såg ut och luktade i rummet eller t.ex. ute i skogen där händelsen inträffade.

Sett i detta ljus kan det te sig lite märkligt att jag väldigt starkt minns en speciell julklapp julen 1987. Jag hade då sen två år tillbaka varit rollspelare. 

En hobby som började med ett totalt magplask när jag med min enkelspåriga hjärna försökte spela rollspelsäventyret ”Sarkath Hans Gravvalv” som ett brädspel (med rollspelsregler…). Det löste sig senare och jag klurade så småningom ut, tillsammans med mina vänner, hur det gick till att spela rollspel. 

En hobby som jag än idag 26 år senare håller väldigt högt trots att jag inte längre utövar den.

Julen 1987 var speciell på så sätt att ett nytt stort äventyr hade kommit ut till mitt favoritrollspel Drakar & Demoner: äventyret Svavelvinter av Erik Granström. Av många hade detta äventyr blivit milt uttryckt hypeat och det var bland annat därför jag så hett och innerligt önskade mig just denna ”låda”. (För så konstigt var det på den här tiden att det mesta man köpte i svensk rollspelsväg var förpackat i lådor. Väldigt opraktiskt och än idag har jag inte riktigt förstått vitsen med denna förpackningshysteri.).

Svavelvinter som sagt var. Julklapparna delades ut denna jul år 1987 och när det inte fanns ett enda paket kvar under granen och jag fortfarande inte fått mitt hett efterlängtade äventyr blev det lite jobbigt. Efter några andäktiga sekunder sa då min far lite förnumstigt:

”Just det Erik, jag höll ju på att glömma…(harkel, harkel)”

För att sen gå ut i inneförrådet och hämta ut ett jättepaket stort som en större fågelbur.

Lite förbryllad öppnade jag raskt paketet och till min stora lycka låg Svavelvinter längst ner i denna låda som mina föräldrar så skickligt maskerat.

Resten av den julaftonen gick i läsandets tecken. Där fanns något i detta äventyr som jag aldrig hade sett förut i Drakar & Demoner. Där fanns otroligt spännande och komplexa karaktärer. Där fanns en sekt som bodde mitt i den mest ogästvänliga av platser och inte minst fanns där dolken Demens som jag omedelbart fattade tycke för. Överhuvudtaget lyckades Erik Granström lyfta äventyrsstandarden till Drakar & Demoner som innan Svavelvinter varit mycket av typen ”gå i grottor och dunka monster”. 

Granströms sätt att beskriva sin värld Trakorien och det sätt på vilket han befolkade den kändes fräscht, nytänkande och framförallt väldigt genomtänkt. Det mesta som rollspersonerna kunde möta fanns där med en tanke bakom.

Med stort intresse följde jag Granströms fortsatta produktion inom rollspelsvärlden: Oraklets fyra ögon, Kristalltjuren, Den femte konfluxen och inte minst Trakorien.

Allt han gav ut på Äventyrsspel ångade berättarglädje och var genomtänkt in i minsta detalj.

 Även när vi många år efter mina första tafatta försök som rollspelare, drog igång en kampanj ute i Älvsjö hos min gode vän Stefan, valde vi inget nytt äventyr. Nej, vi valde Granströms äventyr och anlöpte Marjura med stor glädje.

”Quality never goes out of style!”, som det så vackert heter på engelska.

Åren gick och jag träffade min högt älskade fru. Ungefär samtidigt som hon väntade vårt första barn nådde mig rykten om att Erik Granström skrivit en roman som skulle heta ”Svavelvinter”. Sällan har jag väl känt mig så spänd inför ett boksläpp, som detta.

Boken kom till sist (ett extra exemplar skickades till Stefan som då befann sig utomlands) och den motsvarade alla mina förväntningar. Visst fanns många av mina favoriter kvar, men intrigen och bakgrundshistorien i romanen Svavelvinter var mer intrikat än rollspelsmodulen.

Nu drygt åtta år senare har jag läst om Svavelvinter och om inte till fullo, så åtminstone aningens mer, förstått komplexiteten i bokens uppbyggnad och hur delikat Granström sakta delger oss dess uppbyggnad.

Handlingen kretsar kring den fryntlige och inte alltför nogräknade köpmannen Baldyr Brummare och överste Praanz Da Kaelve från den trakoriska säkerhetstjänsten som båda anlöper ön Marjura med varsin besättning och med olika uppsåt. 

Baldyr har rest till ön för att sälja vapen. Praanz Da Kaelve har rest dit för att stoppa hans planer. Snart inser de båda att mäktiga krafter är i rörelse på den lilla svavelproducerande ön. Krafter som kan grusa och kanske till och med tillintetgöra deras planer. 

På ön finns även den mystiska shagulitersekten vars planer och strävanden korsar huvudpersonernas vägar. 

Sist men inte minst finns det även den något ledbrutne och kvicksilverberoende draken Blatifagus på Marjura. I sin håla bidar han sin tid. En tid som ska komma tidigare än han anat.

Alla dessa delar lyckas Granström sy ihop till en vacker och oerhört läsvärd väv. 

Trots Granströms många gånger krävande prosa tappar jag aldrig lusten att fortsätta. Tvärtom triggar Granströms många gånger säregna stil min läshunger.  

Med saknad lämnar jag Marjura, som trots sitt ogästvänliga klimat känns som en väldigt spännande plats.

Återstår att se om ön kommer att spela någon ytterligare roll i kommande delar av krönikan om den femte konfluxen.