Det händer ibland att jag ramlar på böcker på de mest oväntade ställen. Ett sådant ställe är ICA Viksjö. I sann ”pocket-läsning-för-alla-anda” finns i denna ypperliga butik ett någorlunda stort bokställ med pocketböcker. Så långt allt väl och helt naturligt. Men att jag i detta bokställ faktiskt ska hitta en bok som både sammanför två av mina favoritgenrer OCH är skriven av en rysk författare, känns som en riktig lågoddsare. Trots det hittade jag för några månader sedan Nattpatrullen av Sergej Lukjanenko i just detta bokställ.
Trots att denna bok förmodligen innehåller alla de delar jag uppskattar inom litteratur, visade den sig vara en riktig pärs att ta sig igenom. Absolut inte på ett negativt sätt, jag uppskattar när god litteratur ibland bjuder på oväntat motstånd, såsom fallet var med denna bok. Bidragande till denna tröghet och svårighet att ta sig igenom boken kan också ha varit att jag samtidigt som jag läste böckerna tittade på de två filmatiseringar som gjorts utifrån boken. Ursprungligen gjorde jag inte detta för att på något sätt jämföra filmatiseringarna med ursprungsromanerna. Men allteftersom jag sjönk djupare och djupare ner i Lukjanenkos förunderliga universum insåg jag den komplexitet som finns i Nattpatrullen. En komplexitet som är nästintill omöjlig att återge på film, även fast jag nog måste erkänna att den första filmen: Nightwatch, var riktigt bra. I synnerhet om man jämförde den med Daywatch.
Handlingen i Nattpatrullen kretsar runt Anton Gorodetsky, en ljusets väktare som tillsammans med andra väktare för en ojämn kamp mot nattens väktare.
En gång i tiden upprättades en vapenvila mellan ljusets anhängare och mörkrets anhängare. De är alla så kallade ”andra” men drivs av olika mål beroende på vilken falang de tillhör.
Anton Gorodetsky har valt att kämpa på ljusets sida, en ytterst otacksam uppgift inser man snart när man får följa hans vedermödor. I de tre delar boken är uppdelad i finns Gorodetsky med i olika sammanhang, men med den gemensamma nämnaren att han alltid är en liten bricka i ett större spel. Trots ständiga motgångar stretar han på, fullt förvissad om att han kämpar för den rätta sidan.
Förutom Lukjanenkos fenomenala sätt att i boken beskriva dåtid och nutid samtidigt, såsom världen ter sig för "de andra" är jag mycket imponerad av hans sätt att beskriva magi . I större delen av de böcker jag läst där magi finns med som en ingrediens har utövandet av magin ett syfte: bekämpa skurken med en eldkula, få någon att tala sanning eller öppna portaler för att undkomma faror. I Nattpatrullen är dock inte bara magin ett sätt att uppnå sina syften. Det är också ett sätt att förgylla sin tillvaro och samla på de stunder som gör livet värt att leva. Nedanstående lilla episod visar tydligt på det briljanta sätt Lukjanenko låter sina karaktärer använda magi:
”Stäng fönstren”, bad Semjon.
En minut senare var temperaturen i bilen betydligt behagligare. Luften var mättad av en lätt doft av saltvatten. Jag förstod rentav att den kom från ett nattligt hav, och inte alltför avlägset – en typisk strand på Krim. Jod, alger, ett lätt inslag av malört. Svarta havet. Koktebel.
”Koktebel?” frågade jag.
”Jalta”, svarade Semjon. ”Den 10 september 1972, vid tretiden på morgonen. Efter en lätt storm.”
Ilja smackade avundsjukt med tungan.
”Inte illa!”, sa han. ”Och denna bouquet har du sparat sedan dess?”
Julia såg skuldmedvetet på Semjon. Klimatkonservering var en utmaning utmaning för alla magiker, och denna bouquet av förnimmelser hade livat upp vilket sällskap som helst.
Och så finns det dem som säger att film ibland kan överglänsa litteratur i fråga om att förmedla känslor och intryck. I rest my case.
