Nyckeln är den avslutande delen i Engelsfors-trilogin.
Jag har förut skrivit om både del ett: Cirkeln och del två: Eld.
Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg har varit tydliga i sina signaler och berättat att detta verkligen är den avslutande boken i serien (trilogier har genom historien svällt ut till både fyra och fem böcker...). Det känns därför logiskt och skönt att de lämnar Engelsfors-scenen med stil och levererar en 813 sidor tjock avslutning.
Det tog mig att tag att återknyta bekantskapen med Linnéa, Anna-Karin, Vanessa och alla de andra häxorna.
I del två av serien fick de bland annat kämpa mot anhängarna till den sekt-lika sammanslutningen Positiva Engelsfors.
Till en början är allt normalt men ganska snart står det klart att apokalypsen närmar sig och de sju utvalda är de som ska stoppa den. Tre av de sju utvalda är dock döda vilket gör det svårt att fullborda cirkeln. Just precis när saker och ting börjar få rätsida dyker Rådet upp och hävdar att de har en egen Cirkel som ska stoppa apokalypsen. Och mitt i allt detta pågår fortfarande tjejernas liv med pojkvänner, flickvänner och skröpliga släktingar.
Lika rörigt som livet självt...
Nyckeln är otroligt välskriven! Inte en enda gång hakar svenskläraren i mig upp sig på språket. Den är även ett utmärkt exempel på att det faktiskt går att blanda fiktion och verklighet utan att det känns corny. Till exempel känns Vanessas och Linnéas kärleksrelation i allra högsta grad levande. Och det i en bok där folk blir osynliga och skjuter eldbollar.
Jag tar av min hatt och bugar djupt inför denna välskrivna och värdiga avslutning på Engelsfors-trilogin. Tack Mats och Sara!
Att vara intresserad av böcker innebär en svår balansgång mellan att leta efter läsvärda böcker, få en massa information om böcker och att inte vilja veta en massa om handlingen i dessa böcker. En delikat upptäcktsfärd där du vill veta, men ändå inte.
Ofta leder dessa upptäcktsfärder till att jag hittar spännande böcker som både utmanar mig, som vidgar min sinnesvärld och fördjupar mitt kunnande inom olika genrer. Men ibland hamnar jag helt fel. Tro mig, jag ville verkligen att Den Femte vågen av Rick Yancey skulle vara en bok för mig. Allt kändes så rätt: ondsinta aliens, ensamma överlevande och Jorden håller på att gå under. Precis så mörkt som jag många gånger vill ha det. Och visst är Yancey duktig på det han gör: Cassie, en av huvudpersonerna skildras levande och hennes relation till lillebrodern känns trovärdig, men sen går det utför. Framför allt hakar jag upp mig på utomjordingarnas attacker, den grund på vilken Yancey till och med namngett sin bok.
4 olika sorters attackvågor har sköljt över mänskligheten och lämnat ett fåtal kvar. På det ena sättet j-ligare än det andra har de sakta men säkert decimerat människorasen till den är nästintill ett minne blott, men om nu denna utomjordiska ras vill ta över jorden för att befolka den eller odla den, varför då inte bara slå ut hela mänskligheten direkt? Det kanske kommer en förklaring senare i boken men denna tanke gnager i mig och förtar en stor del av läsupplevelsen.
Yancey har skrivit en omfattande och spännande roman, men eftersom jag anser att de olika anfallsvågorna är ärligt talat ganska fåniga lägger jag Den femte vågen åt sidan nu.
Så dök den till sist upp i brevlådan, från skaparna av Cirkeln och Eld tillsammans med några av Sveriges skarpaste serietecknare: Berättelser från Engelsfors. En liten munsbit att sluka i väntan på den tredje delen av Engelsfors-trilogin.
Har verkligen försökt att sänka förväntningarna på detta seriealbum. Det gör så ont när jag bygger luftslott och de sen kollapsar. Men Cirkeln var ju så bra... och Eld var ju så bra... då bara måste ju Berättelser från Engelsfors också vara bra... eller?
Svaret på frågan är ja, ja och åter ja! Det är ett snyggt och tätt seriealbum som de fem skaparna presenterar. Tillsammans kompletterar de varandra ypperligt. Läsningen verkligen andas kvalité rakt igenom.
Utan att avslöja handlingen alltför mycket gillar jag valet att låta Mona Månstråle vara ett nav genom hela berättelsen, samt låta hennes Tarot-kortlek utgöra kapitelavdelare.
Mest gillar jag Karl Johnssons kapitel om Minoo. Suggestivt och ödsligt avslöjas i det kapitlet lite om vad som komma skall.
Berättelser från Engelsfors ger mig mersmak och gör min längtan till Nyckeln än större. Men som det så vackert heter: den som väntar på något gott...
