K G Johanssons novell Innan himlen faller påminner på många sätt om Karin Tidbecks roman Amatka. Världen är inte vad den var eller som man tror. Saker försvinner och förändras.
Där slutar dock likheterna.
K G Johanssons novell lyckas etablera sin världsbild på de första sidorna; ett mästarprov så gott som något. För mig definierar det kvalitén på en novell på många sätt. Känner du att du är i novellen efter de första sidorna, har författaren lyckats.
När Julia sätter upp störar, på sin fars inrådan, för att få en varning innan himlen faller ner över dem köper jag Johanssons vision rakt av och vill bara ha mer. Det är oerhört vackert och välskrivet.
Samtidigt som berättelsen är skickligt skriven SF, är den även en hyllning till det skrivna ordet och dess oändliga makt.
Höstterminen 2013 och vårterminen 2014 har jag valt att studera på Karlstad universitet för att sona gamla synder.
Detta innebär att jag måste läsa mängder av kurslitteratur och troligen varken hinner med eller orkar läsa skönlitteratur i den utsträckning jag brukar. Glasögonorm kommer med andra ord att gå på sparlåga ett tag framöver.
Har läst en bra bit in i Rick Yanceys Den femte vågen och blir inte riktigt klok på vad jag tycker. Ena stunden är den briljant för att i nästa bli onödigt krånglig. Jag lär återkomma med en recension så småningom.
Förutom de hyllmetrar som står hemma och väntar är jag just nu sugen på att läsa K G Johanssons Innan himlen faller. Strax över 20 sidor SF att läsa när höstvindarna viner utanför.
