Visst är det läskigt med monster, stora eller små som plötsligt kommer fram och förvandlar intet ont anande människor till slarvsylta!
Hotet du känner under löprundan i skogen. När som helst kan en blodtörstig zombie störta ut ur buskaget du ser några meter framför dig eller så kanske du blir omsprungen av en otroligt vältränad ung man. Likt en viskning passerar han dig och alldeles för sent upptäcker du de tentakler som sträcker sig efter dig från den punkt där hans bakhuvud borde vara.
Alla dessa situationer är skrämmande, men frågan är om inte det man har en känsla av men ändå inte ser, är oändligt mycket mer skrämmande?
Helena Dahlgren tar fasta på det icke synliga, när hon i sin andra publicerade novell Salamandertider, ger sig på bussen som skräckmiljö. Det är alldaglighet och levnadsvisdom i en skön harmoni. Dahlgrens språk är vackert och berättar träffsäkert om den kalla och tröstlösa miljö som utgör SL-bussarnas inre.
Novellens längd gör den svår att skriva om utan att avslöja för stor del av dess handling. Men så mycket kan sägas att innan bussturen nått fram till sin ändhållplats kommer två människors liv ha förändrats radikalt.
År 2011 anordnade SF-bokhandeln i samarbete med Vertigo förlag en novelltävling i HP Lovecrafts anda. Helena Dahlgren vann denna tävling med sin novell Kallelsen.
Nu drygt två år senare har hon omarbetat denna novell och gett ut den som e-bok med hjälp av MIX-förlag och det är bra. Mycket bra till och med.
Dagboksformen skänker en stark trovärdighet till denna 34 sidor långa (på min iPad mini...) och mörka novell.
En ung fiskarhustru med ett litet barn bosatt på en ö väntar hem sin man från hummerfiske, men det dröjer innan han kommer hem och i väntans leda och oro funderar kvinnan över vad som kan ha hänt maken. Tankarna kretsar även kring de drömmar hon har om ett hav med en havsbotten täckt av sjögräs och slemmiga stenar: undervattenstankar som vägrar lämna henne ifred.
Till sist återvänder maken Arvid, men är han densamma som en gång lämnade henne för hummerfisket?
Jag anser att en god novell ska vara som ett litet snitt i en större historia; en munsbit av den mest himmelska kaka du kan tänka dig. Lite elakt uttryckt ska en bra novell lämna dig frustrerad och inte tillfredställd. Frustrerad över känslan av att ha fått något gott och bra, men inte få mer. Helena Dahlgren lyckas i Kallelsen med just detta konststycke.
Och visst anas Lovecrafts anda där i bakgrunden. Ett påtagligt men ändå ogripbart hot som ständigt hotar att ta över.
