Kunde inte ha sagt det bättre själv!

Bokdoft

Som jag nämnde i mitt tidigare inlägg, finns det mängder med saker jag uppskattar med böcker. En oerhört sinnlig del av denna uppskattning är doften av böcker. Känslan av att slå upp en nyinköpt bok och känna doften av papper och trycksvärta, är för mig helt jämförbar med känslan av att hälla upp en riktigt god mörk öl.
   För att kunna njuta av denna doft även utan nyinköpt bok har Geza Schoen skapat parfymen Paperpassion, en parfym som doftar nytt papper och trycksvärta.
   Har personligen svårt att se att jag vill dofta som en nyuppslagen bok hela dagen. För mig är denna doft något jag vill njuta av några korta intensiva sekunder. Men att däremot kunna njuta av denna doft som ett litet avbrott när du läser e-böcker måste vara optimalt 
   

Användningen av böcker

 Jag fascineras av böcker på många sätt. Främst för att de är vackra och en outsinlig källa till kunskap och förströelse.
   Böcker kan dock användas till så mycket mer. De kan till exempel användas som tyngder när du ska pressa blommor, eller vara en snygg inredningsdetalj i ditt vardagsrum. 
   Ett annat exempel på användningsområde av böcker hittade jag under en promenad i Kristineberg. Ett odlingskollektiv hade använt gamla (och ganska trista) böcker för att avgränsa i sin plantering. 
   Är denna handling ett hån mot det skrivna ordet, eller är det bara ännu ett smart att använda gamla trista titlar som annars hade hamnat i någon fjärrvärmeugn?

Ge bort dem och låna ut dem!

Det finns mängder av aspekter som jag gillar med böcker: lukten från en nytryckt bok, bibliotek, boklådor, sortera i mina bokhyllor, bokblogga, att läsa (så klart!), diskutera böcker etc. etc.
   En aspekt som ligger mig extra varmt om hjärtat  är idén om boken som något som ska finnas fritt och tillgängligt för alla och envar. Biblioteken är givetvis en del av denna aspekt, men samtidigt måste man registrera sig för att få låna på ett bibliotek och lämnar man inte tillbaka boken blir man återbetalningsskyldig. Jag vurmar mer för tanken om boken som något gratis som går att finna var som helst och när som helst. Under början av 2000-talet var jag aktiv på sajten http://www.bookcrossing.com/, vilket ledde till en hel del spännande utplaceringar av böcker och sedan spänd förväntan på om den som fann boken skulle registrera sitt fynd och sen fortsätta att lämna boken vidare efter utplacering.
   Häromdagen hittade jag en sajt som på många sätt tilltalar mig mer än http://www.bookcrossing.com/. Sajten http://www.littlefreelibrary.org har som grundidé att tillhandahålla gratisbibliotek till alla enligt principen: ta en, lämna en. Givetvis behövs det någon som har inhandlat och sen avyttrat ett gäng böcker, med den biten avklarad är det bara att bygga ett eget litet bibliotek (eller köpa på sajten) och sen sätta upp det på lämplig plats.
   Själv kommer jag att fråga en familj som bor en bit från Hycklinge om jag får sätta upp ett gratisbibliotek bredvid deras äggkyl. Snacka om toppenstopp: en platta ägg och en bok! 

Knausgård och mycket att läsa

Då och då får jag frågan om jag har läst Knausgårds mäktiga självbiografiska kvintett. Många av dem jag känner har varit positiva till den sammanlagt mer än 2000 sidor långa självbiografin. Knausgårds prosa både förbryllar och förundrar.
   Eftersom min "att läsa-hylla" för tillfället är överfull får nog den gode Knausgård vänta ett tag till, men när jag tänker tanken att jag nog borde köpa böckerna (5*39 kr = 195 kr = billigt)så slår det mig plötsligt att jag attraheras minst lika mycket av läsa böckerna som att äga dessa fem små underbara tegelstenar.
   Blotta tanken på att köpa och ställa in Knausgårds böcker i bokhyllan ger mig rysningar. Galet!
   I de flesta andra sammanhang tycker jag att det är lite äckligt att äga mer än man egentligen behöver: Zlatans lyxbilar, kändisar med flera hus och tomter stora som fotbollsplaner. Att leva i överflöd bara för att man kan är sällan vackert.
   Men med böcker vill jag gärna göra ett undantag. Just nu köper och äger jag väldigt mycket böcker och så vill jag ha det livet ut. I framtiden tror jag dock att jag kommer läsa mer e-böcker och sen köpa dem jag gillar mest i pappersformat.
   Jo en sak till: om man köper massor med böcker och sen titt som tätt skänker bort dem man inte kommer att läsa om, känns det än mer ursäktat att leva i överflöd vad gäller litteratur.

Bokmobbare

Vissa av de recensionsexemplar som förlag skickar hem till mig får en ofrivillig mobbingstämpel på sig. 
Lite roligt så där. På en måndag.

Återvinning när den är som bäst 2

Hittade denna underbara konstnär idag. Med hjälp av 36 exemplar av George R.R. Martins tunga roman Game Of Thrones har Hong Yi skapat ett porträtt av Mark Zuckerberg på 7 dagar.    Riktigt snyggt och ännu ett sätt att använda sig av böcker!

Om att läsa om

Under större delen av mitt liv som läskunnig, har jag känt en olustkänsla inför att läsa om en bok. Inte så att jag absolut inte kan förstå poängen med att läsa om en bok, för det förstår jag, utan mera själva grejen att lägga tid på att läsa en bok igen. 
   När det finns så oändligt mycket bra böcker i världen vill jag hinna läsa så många som möjligt så länge mina ögon tillåter det. Visst kommer jag kanske att missa vissa underliggande djupare aspekter av böcker. Aspekter som kan vara svåra att uppfatta vid en första genomläsning, men då får det vara så.
   Ingen regel utan undantag dock: innan jag skulle läsa Erik Granströms mastodontverk Slaktare små, kände jag mig tvungen att först läsa igenom del ett i konfluxsviten Svavelvinter. En omläsning som faktiskt delvis förändrade min syn på just detta med att läsa om. Svavelvinter gavs ut 2004 och ganska direkt därefter slukade jag den under några intensiva sommardagar.
   Som gammal rollspelare kunde jag relatera till mycket av innehållet redan från början, men jag upplevde ändå boken som ganska tung och krånglig. 
   Nu, åtta år senare när jag läser om boken känns den förhållandevis enkel, om än med en ganska avancerad intrig.
   Vad har gjort att jag idag upplever boken annorlunda? Troligtvis en mängd olika faktorer: erfarenhet av att läsa böcker och åldersrelaterad erfarenhet bland annat. En mängd faktorer har alltså samverkat och gjort att jag idag har lättare att läsa en svårare text, än vad det var att läsa samma text för åtta år sedan. Denna lilla upptäckt var häftig och har gjort att jag nog faktiskt kommer att läsa om en del i framtiden. Bävar dock inför att nyöversättningen Tolkientrilogin. Tänk om den magi som jag hittade i dessa tre böcker är försvunnen?

Eld (del 1... en liten smygtitt)

Titta vad som låg i min brevlåda när jag kom hem idag!
   Ser fram emot några trevliga timmar i Engelsfors. 
   Recension kommer i början av maj.

Läsplats

Som de flesta människor har jag speciella platser där jag läser bättre än på andra. Tåg är till exempel just en sådan plats där jag läser oerhört bra. Ser verkligen fram emot en längre tågresa som jag ska göra i slutet av maj. Då mina damer och herrar ska det läsas ofantligt mycket.
   Ramlade på denna bild häromdagen och fick just då riktigt sköna läsvibbar. Bara tanken att få klättra upp till denna underbara plats med en tjock bok och en medhavd termos kaffe gör mig alldeles varm i hjärtat.

En bok blir till

Eller kanske en boks födelse?
   Jag tror verkligen på e-bokens framtid med allt vad det innebär med smidigare distributionskanaler och mindre påverkan på vår miljö. För att inte tala om möjligheterna med att ha 100 böcker med sig i sin iPad och sen välja bok när man satt sig på tåget.
   Ändock får jag något varmt i hjärtat när jag hittar filmer som denna. Det är onekligen något speciellt med pappersböcker. Något som gör att de kommer att leva kvar ett bra tag till.

Myrddin

I somras ringde min svärfar till mig och frågade om jag hade läst den svenska fantasy/historieboken Myrddin av Claes Reimerthi? Förvånat svarade jag honom att jag inte ens hade hört talas om boken (jag brukar ha ganska god koll…), men att jag gärna läste den när han var klar. 

Efter vårt samtal googlade jag på boken och insåg att en av anledningarna till att jag missat den, var att den kommit ut på det förhållandevis lilla förlaget Ekholm & Tegebjer. Ett förlag troligen utan stora resurser att avsätta pengar till reklam, men med en sjusärdeles god smak (skulle det senare visa sig). 

En tid senare fick jag sen Myrddin i handen, en rejäl bok helt i paritet med Harry Potter i tjocklek. På tal om unge herr Potter har båda dessa böcker en hel del gemensamt, inte minst det faktum att att de båda delar omslagstecknare, eftersom Alvaro Tapia på egen hand målat de flesta svenska Harry Potter omslag, men på omslaget till Myrrdin och den sista Harry Potter-boken samarbetat med Peter Bergting. 
Huruvida dessa sammanträffanden är en slump eller ett smart trick för att hitta till rätt sorts läsare låter jag vara osagt.

Berättelsen i Myrddin kretsar kring den unge Arthur som evakueras från London under andra världskriget. Av rädsla för att mista sin son väljer Arthurs mor att skicka honom till sin bror Danny som bor i den lilla by Ravenscar. Danny jobbar på en internatskola som under sommaren är öde och därför har gott om plats för Arthur. 

Redan på väg från tågstationen till den skola som under sommaren ska bli hans tillfälliga hem åker Arthur och Danny förbi Cair Myrrdin, ett torn under vilken den mäktiga trollkarlen Merlin sägs ligga begravd.

   Sommaren som sen följer blir en sommar fylld av äventyr, nya vänner, övernaturliga väsen och ond bråd död. Händelser där ofta Cair Myrrdin spelar en stor roll.

Mot sin vilja dras Arthur och hans nyfunne vän Ben in äventyr där slutet kommer vara avgörande för självaste England.

Claes Reimerthi skriver sig raskt och ledigt igenom de mest krångliga skeenden i denna bok. Hans sätt att behandla språket imponerar på mig. Någon gång blir det lite för omständigt, men oftast lyckas han faktiskt med den stora bedriften att balansera mellan genrerna historia, fantasy och realism. 

Som lärare gick jag då och då igång under läsandet och såg möjligheter till spännande temaarbeten i skolan: att läsa denna bok tillsammans med eleverna samtidigt som man läser om andra världskriget skulle troligen bli mycket givande.

Jag både hoppas och tror att Claes Reimerthi i framtiden kommer att förgylla Sverige med fler (ungdoms)romaner!

Återvinning när den är som bäst!

Ramlade på en sida idag som handlade om den mångfacetterade konstnären Guy Laramee.
Som sann boknörd måste jag givetvis länka vidare. Detta är verkligen återvinning när den är som bäst!

När jag för några veckor sedan surfade in hos Adlibris hittade jag några korta gratis e-böcker från Mix-förlag: Bensamlarna av Johan Theorin, Frid på jorden av Selma Lagerlöf och del 1 av Karma Boulevard av Anna Kerubi. Huruvida dessa gratis e-böcker är ett sätt för Adlibris att få upp e-boksläsandet och/eller ett sätt för Mix-förlag att synas vet jag ej, men jag misstänker starkt en kombination av dessa faktorer.

Glatt överraskad över att ha hittat något gratis laddade jag givetvis hem rubbet. Dels för att gratis nästan alltid är gott och dessutom är det så att jag ej äger någon iPad och därför måste läsa e-böcker på min iPhone. Kortare texter är därför perfekta för tillfället.

En mörk natt, utsparkad från min egen säng och därför liggandes i mellansonens säng, greppade jag min iPhone och läste "Bensamlarna" av Johan Theorin.

Jag har inte läst Theorins senaste bok Sankta Psyko, men ändock förstått att Theorin hitintills odlat två fåror i sitt författarskap: den öländska deckarådran och den lite småkusliga skräckådran. Hitintills har troligen deckarådran varit mest inkomstbringande, men vem vet, kanske Theorin blir en ny Ajvide Lindqvist så småningom? Oavsett tillhör Bensamlarna den senare kategorin i hans författarskap.

Handlingen kretsar kring Karl som jobbar på ett äldreboende. För att dryga ut sin egen inkomst stjäl han systematiskt från de gamla. Inte mycket, utan istället små men dyrbara föremål som ingen saknar. Men så, den dag när han precis ska håva in resultatet från mängder av småbrott händer något som gör att han måste ta till drastiska metoder för att nå den rikedom han så hett eftertraktar. Metoder som för honom till en plats där ingen levande varit förut.

Bensamlarna är en liten trevlig e-bokspärla som jag varmt rekommenderar alla som har en stund över. Jag har svårt att tänka mig något mer meningsfullt sätt att spendera sträckan T-Centralen - Jakobsberg än att läsa ut denna novell.

De väsen som anats i Theorins böcker får här komma fram mer på allvar. Det blir en skön symbios mellan folklore och faktiskt lite Lovecraft. 

Dödens pendel

Förra året läste jag Arne Dahls deckare om A-gruppen, en mycket trevlig bekantskap. Detta år kan mycket väl bli året då jag (förutom massor med andra spännande böcker) tar mig ann Jonas Moströms deckare om Axberg och Jensen.

Jag tycker om Moströms sätt att förhålla sig till sina karaktärer. Visst finns där många typiska inslag i hans böcker: den stora buttre biffsnuten och den ensamma och olyckliga kommisarien.. Men i Moströms fall känns de aldrig så klyschiga att de blir patetiska. Tvärtom bryr jag mig om karaktärerna och deras levnadsöden. När en av huvudpersonerna blir dumpad för att han varit otrogen, verkligen känns det i mig hur han ångrar sitt snedsteg och hur han kämpar för att få tillbaka sin älskade. Kanske beror detta engagemang från min sida på att det sällan blir långtråkigt i Moströms böcker. Handlingen i Dödens pendel kretsar dels runt poliser men även runt läkare, detta gör att det ständigt händer nya saker och det (många gånger) tradiga liv som då och då infinner sig på alla arbetsplatser kan ständigt varieras med ett scenbyte.

Dödens pendel är första delen i en serie som än så länge omfattar sex böcker. Den senaste, Evig eld, utkom i maj 2011. Huruvida Moström tänker upprepa Dahls bedrift och skriva tio böcker om sina sundsvallspoliser och läkare har jag tyvärr inte hittat några uppgifter om, men det vore onekligen trevligt. Än finns det gott om plats i våra Billy-bokhyllor.

Skurken i Dödens pendel känns till en början väldigt vag och inte speciellt trovärdig. Huruvida det är uttänkt av Moström låter jag vara osagt, men det blir bättre och tydligare allteftersom handlingen fortskrider. Mot slutet av boken känner jag minst lika mycket för skurkens levnadsöde som polisens. 

Moströms författarskap är trevlig bekantskap som jag definitivt kommer att återvända till.

Born to run

Någonstans har jag läst att de där riktigt världsomvälvande böckerna man hinner läsa under en livstid, dessvärre oftast är ganska få. Desto roligare då att jag just ramlat på en sådan: Born to run av Christopher Mcdougall är en bok som fullständigt sjuder av berättar- och löparglädje!

För lite mer än ett år sedan bestämde jag mig för att pröva på löpning. Jag har aldrig direkt gillat någon sport, varken när det gäller att utöva själv eller att titta på. Ett litet uppsving har jag haft i och med att min äldste son började att spela fotboll. Helt plötsligt blev då det intressant att titta på och analysera fotboll. Förutom detta har jag försökt att träna lite på gym och simma, men allt har väl i ärlighetens namn varit ganska halvhjärtat. Men så av någon anledning, för lite mer än ett år sedan bestämde jag mig för att börja löpträna. Förmodligen är löpning den optimala träningen för småbarnsföräldrar: du kan göra det när som helst på dygnet (när det är ljust…) och det kostar inte skjortan att köpa utrustningen. Jag köpte således ett par löparskor och lite kläder och satte sedan igång. Fram till denna sommar gick det hyfsat. Jag sprang kanske i snitt en till två gånger i veckan. Men så i början av denna sommar hände något. Jag gav mig den på att jag skulle kunna springa långa sträckor utan att gå och plötsligt bara släppte det. Känslan av att springa en mil utan att stanna är fantastisk. Kroppen är på samma gång totalt utmattad och i total harmoni. Löpning är och kommer troligen förbli en livslång kärlek för mig.

I sann boknörd-anda är jag ju tvungen att förutom själva löpningen även läsa böcker om löpning. En sådan som jag nyligen avslutat är Born to run av Christopher Mcdougall. I denna bok försöker Mcdougall besvara varför vi som löper tycker om att springa. Genom att leta upp medlemmar i den bortglömda mexikanska löparstammen tarahumara, intervjua flera framstående forskare med inriktning mot löpning samt träffa udda och färgstarka ultramaraton-löpare hittar han så småningom flera svar på frågan. Inte minst den mystiske Caballo Blanco bidrar till att besvara denna fråga. Som med mycket annat i livet finns det sällan bara ett svar på riktigt komplexa frågor. Dessutom hinner han avhandla varför Homo Sapiens slutligen vann i den stora evolutions-kampen över Neandertalarna, trots att Neandertalarna på alla plan var överlägsna Homo Sapiens (förutom ett…).

Born to run har blivit ett slags flaggskepp för barefootrunners över hela världen. Trots att den från olika håll blivit beskylld för att ha dåligt uppbyggd research och vetenskapliga undersökningar, övertygade den mig totalt. Så snart jag har råd kommer jag att inhandla ett par Vibram Fivefingers och börja träna för att kunna springa barfota. All min logik säger mig att det måste ta löpningen till ännu högre höjder.

Jag rekommenderar Born to run till alla oavsett om man är fanatisk barfotalöpare, eller bara vanlig löpare. Även dem som absolut inte läst eller intresserat sig för löpning förut kan hitta guldkorn i denna bok.  

De Ickesynliga

När mina elever frågar mig varför de ska läsa böcker brukar jag hålla en liten miniföreläsning om bland annat vikten av att utöka sitt ordförråd, om vikten av att koppla av, om vikten av att tänka själv och sätta egna bilder på saker och ting. Jag brukar även nämna att långt ifrån alla böcker är sådana böcker som skakar om en riktigt rejält och som får en att fundera över det liv man lever. Då och då händer det att man faktiskt hittar en sådan bok (och de som läser fler böcker hittar givetvis, enligt enkel logik, fler sådana här böcker) och varje gång är det otroligt tillfredsställande. 

De Ickesynliga av Fredrik Härén blev för mig en sådan bok. Till en början kändes boken i vissa delar milt uttryckt förnumstig, men allteftersom jag lärde känna formen i boken, som är något speciell, smälte jag totalt och blev hänförd.

Handlingen kretsar kring Alex, en ung journaliststuderande, som bestämmer sig för att i en skoluppgift skriva om barns fantasivänner. Det hon då upptäcker visar sig vara mer än det mesta som avslöjats av media.

Mycket mer än så kan jag faktiskt inte skriva utan att förta upplevelsen av boken. 

Endast vid några tillfällen hakar jag upp mig på det sätt Härén skriver. Framförallt händer det vid en passage som handlar om sociala medier. I denna passage förlorar boken lite av sin magi och förvandlas till en föreläsning om farorna med nya sociala medier. I övrigt blir jag hänförd/hänryckt och upprymd av berättarglädjen som finns i denna bok. Sug bara på den här en stund: ”Hon förbannade honom. Hon saknade honom. Hon sörjde honom. Hon föll ihop vid en busshållplats och började gråta. Två män som passerade busshållplatsen där hon satt tittade nervöst på henne. De kanske trodde att hon var full. Men hon var inte full. Hon var tom.”  

Legend

Till en början blev jag något förbryllad när jag läste Legend av Richard Matheson, jag var nämligen helt övertygad om att huvudpersonen skulle vara omgiven av zombier. Det blev därför något förvirrat när huvudpersonen började ha ihjäl sina antagonister med pålar och solljus. Nåväl, när jag sen insåg att det var vampyrer som invaderat världen flöt läsningen betydligt bättre.

Robert Neville är helt övertygad om att han är den enda människan som är kvar på jorden. Resten av världens befolkning har blivit smittade av en sjukdom som förvandlar dem till en slags vampyrer.

Ensam i sitt, med brädor och andra material, förstärkta hem i Los Angeles härdar Robert Neville ut. På dagarna är det riskfritt att ge sig ut eftersom inga vampyrer då rör sig ute på gatorna. Då reparerar Robert Neville sitt hus och plundrar butiker på mat. På nätterna omringar de hans hus och försöker med olika knep att få honom att öppna dörren. Då härdar Robert Neville ut, super och drabbas då och då av raserianfall (som ofta går ut över inredningen eller någon stackars vampyr utanför).

En ganska enkel men ändock genial grundstory.

Min första tanke var att boken skulle bli långtråkig med såpass få levande personer i huvudroll(erna), men mina funderingar kom tack och lov på skam. Legend är en bra och tätt skriven bok från blad 1 till slutet. Möjligen snöar Matheson in lite väl mycket på den forskning som Robert Neville utför för att hitta det ultimata sättet att döda vampyrerna, men det är ett irritationsmoment som för mig varar en ytterst kort stund.

Styxx fantasy har låtit Lisa J. Isaksson göra en nyöversättning på denna bok som på sitt originalspråk kom ut redan 1954. Detta faktum gör att jag från och till under läsningen av boken funderar på hur mycket Isaksson polerat/uppdaterat språket i boken och hur mycket hon har behållit från originalspråket? Oavsett hur hon gjort är det en tät och riktigt bra bok hon fått till när hon översatt ”I am Legend”. Kanske skulle boken ha lyfts ännu högre om översättaren fått skriva en kommentar om tidens anda och att översätta ett språk som användes för 57 år sedan? 

Cirkeln

(OBS! VISS SPOILERVARNING PÅ DENNA TEXT!)

Så har då även jag sällat mig till skaran som läst Cirkeln av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren. Inte helt lätt att skriva något nu, utan att vara påverkad av allt man läst om författarduon och deras första verk tillsammans, men jag måste försöka ändå.

Grundstoryn är till skillnad från mycket annat jag läst i denna genre, förhållandevis enkel. Sju ungdomar inser till en början motvilligt att de bildar något som kallas för ”Cirkeln”. Tillsammans måste de bekämpa mörkret som hotar i den lilla orten Engelsfors där de bor. Ett mörker som i synnerhet är väldigt starkt på den skola där de studerar. En skola som även har en väldigt suspekt rektor.

De sju huvudpersonerna i Cirkeln är på många sätt klichéer, men likväl (om än något tillspetsade) är de karaktärer som man någon gång mött i klassen eller i skolan där man gått. I gruppen finns till exempel den tjocka/fula, den smarta, den snygga och outsidern för att nämna några. Inte så originellt egentligen, men det häftiga händer när författarna väljer att kombinera dessa olika roller med sin totala motsats i magisk kraft? Vad händer när den snygga tjejen kan bli osynlig? Eller vad händer när den fula och mobbade flickan kan kontrollera andra människors tankar? Just denna lilla tvist tycker jag är en av bokens stora styrkor. Konceptet med häxor i en liten bonnhåla i Sverige hade lätt kunnat bli fel, men Strandberg och Bergmark Elfgren styr sin skuta med säker hand från början till slut.

Handlingen känns även den oerhört genomtänkt och gedigen. De sju vill inte till en början varken inse eller axla den roll de blivit tilldelade. Ett faktum som för mig som läsare innebär en del frustration, men också del leenden när motviljan leder till dråpliga situationer.

Mest fascinerad blev jag av Nicolaus. En häxa som enligt profetian ska vara gruppens ledsagare. Hans tillfälliga minnesförlust gör dock att hans bakgrund är höljt i dunkel. Vissa frågetecken runt honom rätas ut i denna första bok, men det är min stora förhoppning att han kommer spela en större roll i nästa bok Eld.

Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren har inte förnyat fantasy-genren i och med boken Cirkeln, men de har definitivt höjt genrens status (läste till och med häromdagen att det just nu är Sveriges mest sålda bok). 

Jag väntar spänt på uppföljaren!

Odd och frostjättarna

När jag läste Odd och frostjättarna av Neil Gaiman slog det mig att man kan (eller kanske borde?) göra en distinktion mellan författare och berättare. Båda titlarna tillhör givetvis personer som vill berätta en historia av något slag, men läser man Gaiman är det så tydligt att han är mer en berättare än en författare. De historier han frammanar känns så naturliga att lägerelden och sagoberättaren inte känns långt borta. I hans språk finns en lätthet och en självklarhet som gör att hans berättelser ofta har ett sagolikt skimmer över sig. Jag tänker mig Gaiman som mannen i kåpa vid brasan som lugnt och sakligt berättar de mest fantastiska berättelser. Sällan tänker jag mig honom som författaren som svettas framför datorn våndas över sina karaktärers förehavanden och hur han ska få ihop sina osannolika intriger.

Odd och frostjättarna handlar om vikingapojken Odd som efter två hemska olyckor mist både sina far och sin ena fot.

Missnöjd med sin styvfar och det bistra vinterklimatet bestämmer sig Odd för att uppsöka sin fars gamla skogshuggarkoja och där skapa sig ett nytt liv. Knappt har han hunnit göra sig hemmastadd i kojan förrän en räv uppsöker honom för att få hjälp. Det visar sig att räven är bekant med både en björn och en mäktig örn. Anledningen att han uppsökt Odd är att björnen är i knipa och behöver hjälp av någon som kan hantera en yxa. Det visar sig snart att allt är inte vad det synes vara…

Odd och frostjättarna är inget storverk från Gaimans penna (dator?), men är förmodligen inte heller tänkt att vara det. Snarare uppfattar jag det som om Gaiman i och med denna bok vill göra anspråk på nordiskt sagoberättande och samtidigt skriva en bok för de yngre. Förhoppningsvis leder även boken vidare de yngre läsarna till Amerikanska gudar. En av mina personliga favoriter i Neil Gaimans författarskap.