Den mörka staden

Carrie Ryans zombie-trilogi blev min första kontakt med zombien som en genre inom skräcklitteraturen. Därför känns det nu extra skönt och samtidigt lite sorgligt när en utläst Den mörka staden, den sista och avslutande delen ligger framför mig.
   Handlingen kretsar runt Annah, en ung ärrad kvinna bosatt i Den mörka staden (som en gång kallades New York...). När Annah inser att den unge man hon väntar på, Elias, kanske inte kommer att återvända beslutar hon sig för att försöka ta sig ut från staden och hitta sin tvillingsyster Abigail som hon blev tvungen att överge som barn. 
   På väg genom en säkerhetszon ut ur staden ser Annah mot all förmodan sin tvilling Abigail på väg in i staden och blir då tvungen att vända om. Till sin fasa inser hon då att Abigail blivit omhändertagen av Rekryterarna, en sammanslutning med män som upprätthåller lag och ordning i staden, men som på senare år blivit alltmer korrupta.
   Den mörka staden handlar som namnet antyder om en urban miljö och är den överlägset skarpaste och mest intressanta boken i trilogin. Dels känns zombiehotet som ofantligt mycket mer påtagligt och hemskt i staden (jämfört med i skogen och vid kusten som är fallet i de tidigare böckerna). Men även därför att i Den mörka staden får Ryan till sist ta hand om alla de godbitar hon spritt ut i den andra delarna och göra något av anrättningen. Ett faktum som för många författare kan innebära ett ok, men som i Ryans fall innebär julafton.
   En av de mer intressanta aspekterna med denna trilogi är det faktum att Ryan sällan ger sig in i mer köttiga beskrivningar av hur de odöda beter sig när de attackerar, dödar och smittar människor. Denna hyfsat konsekvent genomförda inställning till en vital del av berättelsen är både intressant och nytänkande. För vad är väl mer skräckinjagande än det outtalade som man vet kan hända?

The walking dead: Volym 1 Tills döden skiljer oss åt

Få lär ha undgått hajpen runt serien The walking dead. Framförallt TV-serien, som nu är inne på sin tredje säsong, har med all rätt haft stora framgångar: genomarbetat, bra skådespelare och framförallt snygg skräck på TV med hög budget. Inget man som zombie-fantast normalt är bortskämd med.
   I kölvattnet av TV-seriens första säsong valde Apart förlag att börja ge ut serieförlagan till TV-serien på svenska. Volymnummer 1 Tills döden skiljer oss åt, är som namnet antyder den första delen i serien som nu har hunnit komma ut med fem volymnummer och ett sjätte är i antågande.
   För mig som sett TV-serien så långt som möjligt framstår The walking dead i serietidningsform, dvs. originalet, som något oerhört spännande. Helt plötsligt inser jag varför manusförfattarna till TV-serien gjort vissa val och framförallt varför just denna tecknade serie ligger till grund för en TV-serie.
   Grundstoryn är densamma: polisen Rick Grimes blir allvarligt skadad i en eldstrid. När han väl vaknar upp är sjukhuset han befinner sig i fullt av zombier. Rick kämpar sig ut och tar sig hem till sitt hus, bara för att upptäcka att hans familj inte finns kvar där han lämnade dem. Han ger sig därför av till Atlanta för att försöka hitta dem.
   Översättningen känns genomarbetad och jag reagerar endast på några ljud som kommer från de zombier Rick träffar på. Men det tror jag mer beror på min uppfattning av hur en zombie låter, än en miss av översättaren.
   Tack Apart förlag för ett lovvärt initiativ! Hoppas att detta projekt får leva vidare så att ni till slut är i kapp det amerikanska originalet.   

I dödsskuggans land

På baksidan av  Alden Bells bok I dödsskuggans land läser jag för första gången en rekommendation från en förläggare. 

Egentligen är det konstigt att förläggarna inte får komma till tals oftare, vad gäller baksidor på böcker. De om några borde ju veta vad de pratar om. I och för sig är de ju partiska så det bara visslar om det, men säg å andra sidan den försäljare som inte är det… Fram för mer förläggares åsikter på baksidor av böcker tycker jag! De som lovar runt men håller tunt kommer att få igen det med sjunkande försäljningssiffror.

I dödsskuggans land handlar om Temple. En tuff och stenhård tjej som vuxit upp utan sina föräldrar och bär på många mörka minnen, men trots allt vill leva och kämpa i en värld full av slemsäckar (zombier).

Det börjar idylliskt. Temple har simmat ut till en mindre ö och bor i en övergiven fyr (det måste vara något speciellt med fyrar och zombier för övrigt. Både Carrie Ryan och John Ajvide Lindqvist har använt sig av fyrar i texter de skrivit om zombier. Finns det fler?).

När hon en dag upptäcker en ilandspolad slemsäck på stranden inser hon att det är dags att röra på sig. Hon ger sig ut på en resa vars början och slut både innefattar död och våld. 

Jag gillar verkligen I dödsskuggans land! Främst på grund av Temple och hennes bakgrund. De flesta av karaktärerna i zombieböcker och filmer har upplevt ett ”före” innan ett nu. De har någonting att jämföra med: ”Innan zombieinvasionen brukade jag ta med min son till parken för att leka i plaskdammen och gräva i sandlådan.”

Men Temple är född under pågående zombieinvasion och har alltså inte någon möjlighet att dra sig till minnes något sådant. Detta faktum anser jag är en av romanens tyngsta grundpelare. Temple är uppvuxen med att alltid vara på sin vakt och att kunna ta hand om sig själv. Kommer hon till platser där det är för tryggt och lugnt blir hon rastlös och måste dra vidare. Hon är en antites till det normala. En som föredrar vildmarken framför den timrade stugan. En Pippi Långstrump i zombie-land...

 Hennes irrationella beteende tillför berättelsen en udd som jag förut inte hittat i en bok med zombie-tema.

Varma kroppar

R. bor på en flygplats utanför en större stad i Amerika. Han minns inte längre sitt riktiga namn och han minns inte heller hur eller när han blev förvandlad till en zombie. Dagarna spenderar han med att åka rulltrappor när elen fungerar och att tillsammans med sin vän M. då och då göra räder in till stan för att stilla sin hunger.

Varje gång en zombie äter är smaken av blod, kött och senor en tillfredställelse i sig, men ingenting går upp mot att äta offrens hjärna. Ty blott där finns tankar och upplevelser lagrade som zombien får tillgodogöra sig i och med själva ätandet. En mer eller mindre ljuvlig upplevelse beroende på människans minnen. 

En dag när R., M. och några andra zombier överfallit en grupp med människor som tagit skydd i en skyskrapa händer något som för evigt kommer att ändra R:s och senare även andras tillvaro. Efter att ha dödat en ung kvinnas pojkvän bestämmer sig R. för att skona den unga kvinnans liv. Tvärtemot sina drifter och begär kamouflerar han henne med sitt eget blod och för henne tillbaka till flygplatsen.

Till en början är R. väldigt osäker på varför han handlat på detta sätt, men sakta börjar han inse att den pojkvän han trodde han dödat inte riktigt är redo att släppa taget om denna värld. Hur rutten och zombiefylld den än må vara.

Isaac Marions Varma kroppar är häftig ur många aspekter. Inte minst för att Marion valt att berätta historien ur en zombies perspektiv. Dessutom väljer han att låta denna zombie bli kär i ett av sina presumtiva offer. Före denna bok en spännande twist som enbart kunde hittas i vampyrböcker. Men Marion räds inte. Tvärtom kastar han sig in i denna, till en början, enkla kärlekshistoria som utvecklar sig till något större som kanske till och med kan rädda mänskligheten. På vägen till bokens storslagna final hinner Marion även berätta en del om giftermål mellan zombier och vad man gör i en zombieskola. Inslag som känns helt relevanta i en värld befolkad av tänkande zombier. 

I beskrivningarna av dessa ceremonier och platser där barnen kan lära sig, påbörjar Marion också beskrivningen av den process som gör människor till zombier och om vilka starka minnen vi då bär med oss. Minnen som när oss, men också kan vara vägen tillbaka till något nytt.       

De dödas strand

I De dödas strand återvänder Carrie Ryan till den plats där hon lämnade huvudpersonen Mary, efter det att hon flytt ur De vassa tändernas skog och undkommit De oheliga. 

Ett tiotal år har passerat och Mary lever med sin dotter Gabry i en fyr i en gammal turiststad vid namn Vista. Marys främsta uppgift är att ”städa” stranden från De oheliga som sköljts upp på stranden efter att tidvattnet vänt.

En natt följer Gabry med några kompisar när de klättrar över den barriär som omger Vista. Barriären patrulleras dygnet runt av stadens milismän och är det enda som skyddar stadens innevånare från de mudos (De oheliga) som kretsar runt staden. Trots att det är straffbart att klättra över barriären på eget bevåg, bestämmer sig gänget för att klättra över och besöka en intilliggande nöjespark.

Denna lilla till synes oskyldiga händelse blir upptakten till en kedja med händelser som till sist tvingar Gabry att lämna Vista. Utan mor och utan många av sina vänner är hon tvungen att bege sig in i De vassa tändernas skog för att söka sitt ursprung.

De dödas strand känns på många sätt som en typisk andrabok. Samtidigt som man får följa Mary, den första bokens huvudperson utvecklar Ryan handlingen en aning genom att blanda in Marys dotter i berättelsen. Vissa passager i De dödas strand som utspelar sig på stigarna i skogen, känns småtrista och enbart som upprepningar av del ett i serien. Samtidigt jobbar Ryan hårt för att fördjupa läsarens förståelsen av det intrikata system med inhägnade stigar som sträcker sig genom den gigantiska skogen kallad De vassa tändernas skog. Kunskap som länge legat dold av de Systrar som härskade oinskränkt i den by där Mary växte upp.

Den del av boken som imponerar mig mest är den om Gabrys sökande efter kärlek. Ett sökande som på många sätt känns tonårsaktigt, men samtidigt väldigt urmänskligt i en värld omgiven av död.

Zombies, Run!

Med början i ett kickstarter-projekt lanserades nyligen den spännande och nytänkande appen Zombies, Run!

Genom att kombinera löpning med en spännande berättelse om en stad belägrad av zombier och ett spel där du når framgång med de saker du ”hittat” under löprundan, har företaget Six to start och författaren Naomi Alderman skapat något alldeles nytt och fräscht.

   När du väl är ombytt och redo att springa startar du appen, bestämmer vilken låtlista du vill lyssna på (en bra idé är att skapa en egen ”löparlåtlista” med mycket puls för att öka den filmiska effekten av spelet). Du måste dessutom bestämma dig för om du vill ha så kallade ”Zombie-chases”, en slags intervallträning som innebär att du då och då blir jagad av zombier och måste öka tempot under cirka en minut för att bli av med dem. Detta val passar bäst när du vill ta ut dig lite extra på ditt löppass.

   När väl dessa inställningar är gjorda trycker du på knappen för det uppdrag du vill utföra och börjar sedan springa. I version 1.0 av Zombies, Run! fanns inga möjligheter att logga sin runda för att minnas hur snabbt man sprang etcetera, men i och med version 1.1 ändrades detta. Jag har även använt min Nike+ GPS watch för att komplettera appen med viktiga löparfakta.

   Zombies,Run! presenterar sen en historia för dig där du är enda överlevande i en helikopterkrasch mitt i en stad belägrad av zombier. Som tur är observerar några överlevande människor kraschen och kontaktar dig via ditt headset. Ditt första uppdrag blir helt enkelt att ta dig till Abel Township, där dessa människor huserar bakom höga murar för att skydda sig mot zombie-massorna.

   I takt med att du sen löper fler gånger och klarar av fler uppdrag lär du dig mer om den stad där du landat/kraschat och om de olika fraktioner som finns utanför Abel Townships murar. Du tilldelas raskt jobbet som Runner 5, en farlig men ändock uppbygglig arbetsuppgift som närmast kan beskrivas som kombinerat lockbete, budbärare och upptäckare. Dina ben är, så länge de är oskadade, alltid snabbare än zombiernas utanför den mur där du bor. Trots det finns alltid risken att bli omringad i en gränd eller bli skadad under en uppdragsrunda. Snabbhet och försiktighet i en delikat harmoni.

   En del av innevånarna i Abel Township är skeptiska till din ankomst och tror inte att det är en slump att den löpare du ersatt dog så lägligt precis innan du anlände. Genom hårt jobb och ett vaket sinne är det upp till dig att överleva i ditt nya hem.

   Förutom själva historien (och eventuella zombie-chases) plockar du då och då upp förnödenheter under ditt uppdrag. Dessa förnödenheter kan vara alltifrån ammunition till kalsonger. De fynd du gjort kan du sedan i lugn och ro distribuera till olika delar av Abel Township efter det att du avslutat din löprunda. Allt som är sjukhusrelaterat ska till sjukhuset och allt som har med mat och dryck att göra ska till matförråden. Beroende på hur mycket förnödenheter du sen samlat upp höjs byggnadernas kapacitet och de går upp i ”level”. I och med att de olika byggnaderna går upp i ”level” höjs även ditt lilla townships förmåga att inhysa innevånare. Jag har än så länge bara sprungit tre uppdrag, men redan lyckats höja mitt innevånarantal med ett tvåsiffrigt nummer.

   Vad händer då om din löprunda är ett långpass och du springer längre än den tid som uppdraget tar att genomföra? Tanken slog mig innan mitt första uppdrag och som tur är även skaparna av Zombies, Run! När ditt uppdrag är utfört byter nämligen appen automatiskt till ”radio-mode” och du får lyssna på två sköna typer som skadats under krigen mot zombierna och därför sänder närradio för att informera och pigga upp innevånarna i staden. De spelar bra musik (din musik…) och munhuggs lite kärvänligt under den tid som återstår av din löprunda. Givetvis är det också så att du fortsätter att plocka upp förnödenheter så länge du springer; med andra ord lönar det sig att springa längre tid än de 25-30 minuter som ett uppdrag tar.

   Förhoppningsvis har ni som läst ända hit förstått att jag är helt såld på denna app. Blotta tanken på appen kittlade mig när jag först fick höra talas om den. Sen när jag väl fick se det färdiga resultatet blev jag om möjligt ännu mera såld. 

   Bara en så enkel sak som att jag under ett pågående uppdrag blir småfrustrerad över att jag inte hittar några förnödenheter. Grubblar en stund på detta samtidigt som jag springer vidare. Inser sen att just det uppdrag jag håller på att springa än så länge bara utspelat sig i min bas (där jag givetvis inte kan hitta förnödenheter). En så liten men ändock viktig detalj visar på hur hårt Six to start och författaren Naomi Alderman jobbat med detta projekt.

   I och med uppdateringen till 1.1 utökades antalet uppdrag från 13 till 22 stycken vilket för min del innebär att de bör räcka till någonstans i början av sommaren. Med lite flyt hinner 1.2 komma innan dess.

   Att löpa med döden i hälarna ger onekligen en härlig krydda till löpningen!                                                   

Världskrig Z

När jag tänker på filmer och böcker som handlar om zombier, tänker jag mig att de utspelar sig i små sammanhang: ett köpcenter, en by eller kanske till och med en mindre stad. Vad som har hänt med resten av världen är det ingen som vet, allra minst huvudpersonerna. Detta sätt att förhålla sig till historien skänker en speciell stämning till berättelsen/filmen.
  Huvudpersonerna kan fråga sig om de är ensamma om att utsättas för detta fruktansvärda, men ingen vet riktigt säkert. Ovissheten bidrar till skräckupplevelsen. Ibland kan det antydas om vad som har hänt med grannbyar eller städer när överlevare från zombie-invasioner kommer fram till byn där historien utspelar sig.

  "Det sista jag såg var hur tusentals stönande människoliknande varelser med gråaktig hy och trasiga kläder vällde fram över heden likt en flodvåg. Jag tog min familj och sprang mot bilen. Hade vi inte gjort en utflykt till heden den dagen, hade vi nog med stor säkerhet varit döda idag."

  Man antyder som sagt var, men berättar aldrig rakt ut hur det ser ut. Om man inte heter Max Brooks det vill säga. I sin bok Världskrig Z berättar han med kuslig precision om hur en zombie-epidemi bryter ut i Kina och sedan sprider sig över världen.

  Upplägget i denna förhållandevis tjocka (417 sidor) är enkelt och genialt: en namnlös författare reser runt i världen för FN:s efterkrigsrapportskommissions räkning och intervjuar överlevare från zombie-invasionen. I korta tillbakablickar får man träffa en mängd olika sorters människor med olika yrken från olika delar av världen. Likt små korta nyhetsinslag målas scener upp kryddade med känslor från upplevelsen förmedlat av den överlevande.

  Bokens upplägg bidrar till en bisarr form av trovärdighet. Trots att jag vet att detta aldrig skulle kunna ske i verkligheten har jag svårt att undfly känslan av att det faktiskt skulle kunna vara sant. En tung research och ett genialiskt upplägg gör denna bok till en tung läsupplevelse. 

  När stormen Dagmar öste på som mest i Järfälla vände jag de sista sidorna i Världskrig Z, med ett visst vemod. Att skriva stort om något som innan blivit behandlat i det lilla, kräver onekligen ett visst mått av genialitet.

De Vassa Tändernas Skog

Inom skräckgenren finns det några subgenrer som jag tycker väldigt mycket om. En sådan är de som handlar om en zombieapokalyps. Framförallt de nya filmer där zombierna rör sig snabbare och därmed är farligare (som i 28 days later). Visst är t.ex. Romeros zombie-filmer lite småläskiga, men också något skrattretande när zombierna hasar efter huvudrollsinnehavarna i kryp-tempo samtidigt som de stönar och längtande sträcker ut händerna. Det blir liksom inte lika läskigt när man kan GÅ för att undkomma monstren.

Subgenren har fått något av en revival i och med att seriemediumet valt att ta sig ann ämnet. ”The Walking Dead” är en av de mest kända serierna inom ämnet. Serien filmatiserades förra året och blev en alldeles utmärkt TV-serie i sex delar. Nyligen blev det även klart att det blir en fortsättning på 13 delar! Efter att ha sett säsong 1 av TWD och blivit smått begeistrad ville jag fördjupa mig inom ämnet. Det föll sig då ganska naturligt att läsa ”De Vassa Tändernas Skog” när den dök upp hos Adlibris.

Att ge sig i kast med att överföra zombie-konceptet till bokform, känns spontant väldigt galet och naivt. Zombie-filmerna är i sin uppbyggnad väldigt enkla och extremt visuella: känslan av det inte finns någonstans att gömma sig från ett hav av vaggande zombier dominerar liksom känslan av att man när som helst kan bli tvungen att döda sin bror eller syster eftersom de blivit smittade och vill bita dig i halsen istället för att umgås. Ändå drar sig inte Carrie Ryan för att ta sig ann ämnet och hon gör det bra.

Styxx Fantasy har inte sparat på krutet när det gäller ”De Vassa Tändernas Skog”. Omslaget känns påkostat och de svärtade kanterna lockar till läsning.

Handlingen kretsar kring Mary som lever i en staketomgärdad by mitt i De vassa tändernas skog. Dag och natt kretsar de oheliga runt staketet i jakt på levande att infektera.

I byn härskar Systerskapet oinskränkt. Följer man deras order och levnadsregler överlever man.

Trots en trygg och väl inrutad tillvaro drömmer Mary om Havet och om ett liv bortom byn och stängslen. Även fast det finns faror lockar det som finns utanför den lilla värld som byborna och Systerskapet byggt upp.

Carrie Ryans bok var för mig en spännande bekantskap om än inte så läskig som jag hoppats. Någorlunda konsekvent utelämnar Ryan de riktigt saftiga beskrivningarna. Ett berättargrepp som visserligen låter min egen hjärna gå på högvarv, men samtidigt gör berättelsen mindre läskig. Ändock tycker jag väldigt mycket om denna bok. Inte minst för valet att placera zombier i en skog. Snacka om att tänka utanför lådan! För visst är det minst lika läskigt med zombier som jagar huvudpersonerna i en skog istället för i stadsmiljö.

Valet av plats gör även att boken får en lätt fantasy-touch, snarare än zombieapokalyps. Low-tech känslan gör hotet mer överhängande och allenarådande. När boken var färdigläst hade jag faktiskt svårt att bestämma mig för i vilken genre jag ville placera den. Ett gott betyg om något. Allt som bråkar och inte beter sig som man förväntar sig tycker jag är spännande och intressant.