Nyckeln är den avslutande delen i Engelsfors-trilogin.
Jag har förut skrivit om både del ett: Cirkeln och del två: Eld.
Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg har varit tydliga i sina signaler och berättat att detta verkligen är den avslutande boken i serien (trilogier har genom historien svällt ut till både fyra och fem böcker...). Det känns därför logiskt och skönt att de lämnar Engelsfors-scenen med stil och levererar en 813 sidor tjock avslutning.
Det tog mig att tag att återknyta bekantskapen med Linnéa, Anna-Karin, Vanessa och alla de andra häxorna.
I del två av serien fick de bland annat kämpa mot anhängarna till den sekt-lika sammanslutningen Positiva Engelsfors.
Till en början är allt normalt men ganska snart står det klart att apokalypsen närmar sig och de sju utvalda är de som ska stoppa den. Tre av de sju utvalda är dock döda vilket gör det svårt att fullborda cirkeln. Just precis när saker och ting börjar få rätsida dyker Rådet upp och hävdar att de har en egen Cirkel som ska stoppa apokalypsen. Och mitt i allt detta pågår fortfarande tjejernas liv med pojkvänner, flickvänner och skröpliga släktingar.
Lika rörigt som livet självt...
Nyckeln är otroligt välskriven! Inte en enda gång hakar svenskläraren i mig upp sig på språket. Den är även ett utmärkt exempel på att det faktiskt går att blanda fiktion och verklighet utan att det känns corny. Till exempel känns Vanessas och Linnéas kärleksrelation i allra högsta grad levande. Och det i en bok där folk blir osynliga och skjuter eldbollar.
Jag tar av min hatt och bugar djupt inför denna välskrivna och värdiga avslutning på Engelsfors-trilogin. Tack Mats och Sara!
Jag köpte ursprungligen Varelserna Elias bok för att ge till min äldsta son som är 9 år, men ångrade mig. Det zombie-hot Magnus Nordin målar upp på Gotland är än så länge lite för saftigt för min store son.
Trots besvikelsen över att inte kunna ge bort denna bok är jag oerhört nöjd med vad Magnus Nordin och Lars Gabel har skapat. Det är ett genidrag att låta boken utspela sig på Gotland. Isolerade, med stora Sverige så pass långt bort att det är omöjligt att simma dit. Det är utsatt och hemskt.
Fosterbarnen Elias och Emmas relation känns trovärdig och stark. I denna första del av serien får vi följa deras kamp för att nå fastlandet. Är det bara rykten att en färja är på väg för att rädda de överlevande?
Jag ser fram emot att följa Elias och Emmas fortsatta eskapader.
Visst är det läskigt med monster, stora eller små som plötsligt kommer fram och förvandlar intet ont anande människor till slarvsylta!
Hotet du känner under löprundan i skogen. När som helst kan en blodtörstig zombie störta ut ur buskaget du ser några meter framför dig eller så kanske du blir omsprungen av en otroligt vältränad ung man. Likt en viskning passerar han dig och alldeles för sent upptäcker du de tentakler som sträcker sig efter dig från den punkt där hans bakhuvud borde vara.
Alla dessa situationer är skrämmande, men frågan är om inte det man har en känsla av men ändå inte ser, är oändligt mycket mer skrämmande?
Helena Dahlgren tar fasta på det icke synliga, när hon i sin andra publicerade novell Salamandertider, ger sig på bussen som skräckmiljö. Det är alldaglighet och levnadsvisdom i en skön harmoni. Dahlgrens språk är vackert och berättar träffsäkert om den kalla och tröstlösa miljö som utgör SL-bussarnas inre.
Novellens längd gör den svår att skriva om utan att avslöja för stor del av dess handling. Men så mycket kan sägas att innan bussturen nått fram till sin ändhållplats kommer två människors liv ha förändrats radikalt.
Att vara intresserad av böcker innebär en svår balansgång mellan att leta efter läsvärda böcker, få en massa information om böcker och att inte vilja veta en massa om handlingen i dessa böcker. En delikat upptäcktsfärd där du vill veta, men ändå inte.
Ofta leder dessa upptäcktsfärder till att jag hittar spännande böcker som både utmanar mig, som vidgar min sinnesvärld och fördjupar mitt kunnande inom olika genrer. Men ibland hamnar jag helt fel. Tro mig, jag ville verkligen att Den Femte vågen av Rick Yancey skulle vara en bok för mig. Allt kändes så rätt: ondsinta aliens, ensamma överlevande och Jorden håller på att gå under. Precis så mörkt som jag många gånger vill ha det. Och visst är Yancey duktig på det han gör: Cassie, en av huvudpersonerna skildras levande och hennes relation till lillebrodern känns trovärdig, men sen går det utför. Framför allt hakar jag upp mig på utomjordingarnas attacker, den grund på vilken Yancey till och med namngett sin bok.
4 olika sorters attackvågor har sköljt över mänskligheten och lämnat ett fåtal kvar. På det ena sättet j-ligare än det andra har de sakta men säkert decimerat människorasen till den är nästintill ett minne blott, men om nu denna utomjordiska ras vill ta över jorden för att befolka den eller odla den, varför då inte bara slå ut hela mänskligheten direkt? Det kanske kommer en förklaring senare i boken men denna tanke gnager i mig och förtar en stor del av läsupplevelsen.
Yancey har skrivit en omfattande och spännande roman, men eftersom jag anser att de olika anfallsvågorna är ärligt talat ganska fåniga lägger jag Den femte vågen åt sidan nu.
K G Johanssons novell Innan himlen faller påminner på många sätt om Karin Tidbecks roman Amatka. Världen är inte vad den var eller som man tror. Saker försvinner och förändras.
Där slutar dock likheterna.
K G Johanssons novell lyckas etablera sin världsbild på de första sidorna; ett mästarprov så gott som något. För mig definierar det kvalitén på en novell på många sätt. Känner du att du är i novellen efter de första sidorna, har författaren lyckats.
När Julia sätter upp störar, på sin fars inrådan, för att få en varning innan himlen faller ner över dem köper jag Johanssons vision rakt av och vill bara ha mer. Det är oerhört vackert och välskrivet.
Samtidigt som berättelsen är skickligt skriven SF, är den även en hyllning till det skrivna ordet och dess oändliga makt.
Höstterminen 2013 och vårterminen 2014 har jag valt att studera på Karlstad universitet för att sona gamla synder.
Detta innebär att jag måste läsa mängder av kurslitteratur och troligen varken hinner med eller orkar läsa skönlitteratur i den utsträckning jag brukar. Glasögonorm kommer med andra ord att gå på sparlåga ett tag framöver.
Har läst en bra bit in i Rick Yanceys Den femte vågen och blir inte riktigt klok på vad jag tycker. Ena stunden är den briljant för att i nästa bli onödigt krånglig. Jag lär återkomma med en recension så småningom.
Förutom de hyllmetrar som står hemma och väntar är jag just nu sugen på att läsa K G Johanssons Innan himlen faller. Strax över 20 sidor SF att läsa när höstvindarna viner utanför.
Har nu äntligen inhandlat en iPad. Det blev en "mini", inte minst för att jag tycker den känns mer som en läsplatta än storebror.
Hitintills har vår bekantskap mest handlat om läsning av DN i elektronisk form och Swedish Zombies eminenta och gratis skräckantologi (recension kommer snart). Min intention är att i framtiden köpa mer e-böcker och istället öka min elektroniska boksamling.
Som kronan på verket fick jag ett galet snyggt boksomslag till min lilla padda av bror, syster och svåger (tack!).
Läskänslan blir onekligen lite starkare av att hålla i en läderpärm oavsett om du läser DN eller Lovecraft.
