Dödens pendel

Förra året läste jag Arne Dahls deckare om A-gruppen, en mycket trevlig bekantskap. Detta år kan mycket väl bli året då jag (förutom massor med andra spännande böcker) tar mig ann Jonas Moströms deckare om Axberg och Jensen.

Jag tycker om Moströms sätt att förhålla sig till sina karaktärer. Visst finns där många typiska inslag i hans böcker: den stora buttre biffsnuten och den ensamma och olyckliga kommisarien.. Men i Moströms fall känns de aldrig så klyschiga att de blir patetiska. Tvärtom bryr jag mig om karaktärerna och deras levnadsöden. När en av huvudpersonerna blir dumpad för att han varit otrogen, verkligen känns det i mig hur han ångrar sitt snedsteg och hur han kämpar för att få tillbaka sin älskade. Kanske beror detta engagemang från min sida på att det sällan blir långtråkigt i Moströms böcker. Handlingen i Dödens pendel kretsar dels runt poliser men även runt läkare, detta gör att det ständigt händer nya saker och det (många gånger) tradiga liv som då och då infinner sig på alla arbetsplatser kan ständigt varieras med ett scenbyte.

Dödens pendel är första delen i en serie som än så länge omfattar sex böcker. Den senaste, Evig eld, utkom i maj 2011. Huruvida Moström tänker upprepa Dahls bedrift och skriva tio böcker om sina sundsvallspoliser och läkare har jag tyvärr inte hittat några uppgifter om, men det vore onekligen trevligt. Än finns det gott om plats i våra Billy-bokhyllor.

Skurken i Dödens pendel känns till en början väldigt vag och inte speciellt trovärdig. Huruvida det är uttänkt av Moström låter jag vara osagt, men det blir bättre och tydligare allteftersom handlingen fortskrider. Mot slutet av boken känner jag minst lika mycket för skurkens levnadsöde som polisens. 

Moströms författarskap är trevlig bekantskap som jag definitivt kommer att återvända till.