lördag 18 oktober 2014

En förklaring

Jag lovade mig själv när jag startade denna blogg i början av år 2011 att jag aldrig skulle be om ursäkt för icke frekventa uppdateringar eller dåligt skrivna/alltför kortfattade texter. Hur ofta jag publicerar i min blogg avgör jag själv och ingen annan. Visst får jag fler läsare om jag publicerar oftare, men ändock: jag gör detta oavlönat för mitt eget höga nöjes skull. Så länge det är luststyrt måste det få vara lustfyllt.

   Trots detta löfte och allt vad det innebär insåg jag idag att det är dags att ge en förklaring till varför jag inte uppdaterat sen sommaren. Jag tänker inte be om ursäkt, bara ge en förklaring.
   I början av augusti blev jag tillfrågad om jag ville bli medarbetare hos Epok förlag. Ett litet oberoende bokförlag bestående av människor som brinner för skräck- och sci-fi genren inom litteratur. Tanken var från början att jag mest skulle syssla med korrekturläsning av noveller och romaner, men snart hade jag även axlat en redaktörsrollen för en kommande postapokalyptisk novellsamling (i vilken jag själv ingår...).
   Detta arbete som jag utför på min fritid tar mycket tid och ork. Jag har därför knappt läst något annat skönlitterärt under hösten och alltså inte haft speciellt mycket att skriva om i bloggen. Men hav förtröstan kära läsare! Jag lägger inte ner Glasögonorm. Snarare ser jag det som att dess betydelse ökat än mer efter det att jag blev medarbetare hos Epok förlag. I bloggen kan jag nu förutom att skriva om mitt eget skrivande och recensera böcker, även dela med mig av väl valda erfarenheter från förlagsvärlden. Det blir alltså funderingar från tre olika synvinklar i denna blogg framöver: författarens, recensentens och redaktörens/korrekturläsarens.
   Lämnar er idag med ett citat från en man som på sistone vuxit mycket i mina ögon.





torsdag 26 juni 2014

Efter Stormen - samlingsvolym

Efter katastrofen. Tänk på dessa två ord och fundera på vad de innebär för just dig!
   För de flesta innebär de säkerligen sorg, ändrade livsförhållanden och en hel del misär. Den plats man en gång bott på blir obeboelig, nära och kära dör och framtiden är oviss.
   Trots denna starka svärta anser jag att att efter katastrofen eller postapokalyps, en term som används oftare, är en av de mer intressanta både inom litteratur, film och TV.
   Mel Gibsons Mad Max, Metro 2033, rollspelet Mutant,The Walking Dead, Book of Eli, Snowpiercer och The last of us är bara ett axplock på de otaliga gånger jag fascinerats djupt av den postapokalyptiska genren.
   Vad är det då som lockar i allt detta svarta? Främst är det för min del att allt ställs på sin spets. Vad behöver vi som människor för att överleva i en värld utan en fungerande infrastruktur? Det utsatta och fattiga tar bort mycket som skymmer och förstör för dagens moderna människa.
   MIX-förlag bad tre författare att skriva tre kortromaner utifrån scenariot att kärnkraftverket i Oskarshamn får en härdsmälta och radioaktiva vindar sveper in över Småland. Solja Krapu skrev Om du behöver mig, Johan Ring skrev Den mörka fläcken och Caroline L. Jensen skrev Slukhål. Alla tre kortromanerna är bra texter och angriper efter katastrofen problematiken på olika sätt. 
   Krapu skriver insiktsfullt om syskonrelationer och dåligt samvete när ens föräldrar blir äldre. I min smak blir kortromanen mer en bra skriven text om relationer än en efter katastrofen-text. Just utsattheten saknar jag i större delen av berättelsen.
   Rings text är den mörkaste i sällskapet. När huvudpersonen Frank ger sig ut för att återförenas med sin ex-fru och son balanserar galenskapen tillsammans med det oundvikliga radioaktiva nedfallet briljant och smärtsamt tydligt.
   Caroline L. Jensens text var den som berörde mig mest. Troligen mycket beroende på hur jag relaterar till utsatta barn. En kristen sekt drar i Jensens berättelse nytta av härdsmältan och bestämmer sig för att återförenas med Gud. Oerhört starkt och bra skriven text som aldrig väljer sida. Jensen berättar om sektlivet utifrån vuxen- och barnperspektiv med en smärtsam bismak.
   Personligen skulle jag gärna se att MIX-förlag arbetar vidare med idén och placerar nästa trilogi hundra år efter katastrofen. Hur ser Småland ut då?

måndag 19 maj 2014

Bokdoft

Som jag nämnde i mitt tidigare inlägg, finns det mängder med saker jag uppskattar med böcker. En oerhört sinnlig del av denna uppskattning är doften av böcker. Känslan av att slå upp en nyinköpt bok och känna doften av papper och trycksvärta, är för mig helt jämförbar med känslan av att hälla upp en riktigt god mörk öl.
   För att kunna njuta av denna doft även utan nyinköpt bok har Geza Schoen skapat parfymen Paperpassion, en parfym som doftar nytt papper och trycksvärta.
   Har personligen svårt att se att jag vill dofta som en nyuppslagen bok hela dagen. För mig är denna doft något jag vill njuta av några korta intensiva sekunder. Men att däremot kunna njuta av denna doft som ett litet avbrott när du läser e-böcker måste vara optimalt 
   

lördag 17 maj 2014

Användningen av böcker

 Jag fascineras av böcker på många sätt. Främst för att de är vackra och en outsinlig källa till kunskap och förströelse.
   Böcker kan dock användas till så mycket mer. De kan till exempel användas som tyngder när du ska pressa blommor, eller vara en snygg inredningsdetalj i ditt vardagsrum. 
   Ett annat exempel på användningsområde av böcker hittade jag under en promenad i Kristineberg. Ett odlingskollektiv hade använt gamla (och ganska trista) böcker för att avgränsa i sin plantering. 
   Är denna handling ett hån mot det skrivna ordet, eller är det bara ännu ett smart att använda gamla trista titlar som annars hade hamnat i någon fjärrvärmeugn?

onsdag 26 februari 2014

I Rötmyrens mörker

Under år 2013 släppte de excellenta herrarna bakom namnet Fria Ligan nyheten att de köpt rättigheterna till namnet Mutant och att de under våren 2014 ämnade släppa Mutant År Noll.
   Som gammal Mutant-gamer blev jag eld och lågor och kunde knappt vänta till spelet släpptes. 
   Det hela blev ännu bättre när Fria Ligan bestämde sig för att delvis finansiera projektet med hjälp av crowdfunding. Målet var att dra in 10.000 kronor. Slutsumman som drogs in var 94.451 kronor. Succé!
   Som ett sätt att få mer folk att haka på crowdfundingen har man så kallade stretch goals (finns det svenska termer för allt detta? Delmål?). Några av dessa stretch goals var i Mutants fall att Anders Fager skulle skriva tre noveller inspirerad av Mutant år Noll. I Rötmyrens mörker är den första av dessa tre.
   Margit Mo Diesel vill hemskt gärna vara en zonstrykare och för att bevisa att hon är en ytterst kapabel sådan, har hon begett sig in i Rötmyrens tunnel. Problemet är att hon tappat både riktning lykta och vapen efter det att hon blivit attackerad av en best. Ensam i ett kolsvart mörker är hon tvungen att bestämma sig. Hem för att jobba vid karpkaren eller söka sig vidare in i tunneln?
   Den värld Anders Fager målar upp i novellen I Rötmyrens mörker är precis så nattsvart och hård som jag vill att en postapokalyptisk värld ska vara. Här finns det ingen plats för snedsteg och livets glädjeämnen är få.
   Vill du läsa Anders Fagers novell går den att ladda ner i mängder av format här.

tisdag 25 februari 2014

Nyckeln

Nyckeln är den avslutande delen i Engelsfors-trilogin. 
   Jag har förut skrivit om både del ett: Cirkeln och del två: Eld.
   Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg har varit tydliga i sina signaler och berättat att detta verkligen är den avslutande boken i serien (trilogier har genom historien svällt ut till både fyra och fem böcker...). Det känns därför logiskt och skönt att de lämnar Engelsfors-scenen med stil och levererar en 813 sidor tjock avslutning.
   Det tog mig att tag att återknyta bekantskapen med Linnéa, Anna-Karin, Vanessa och alla de andra häxorna. 
   I del två av serien fick de bland annat kämpa mot anhängarna till den sekt-lika sammanslutningen Positiva Engelsfors.
   Till en början är allt normalt men ganska snart står det klart att apokalypsen närmar sig och de sju utvalda är de som ska stoppa den. Tre av de sju utvalda är dock döda vilket gör det svårt att fullborda cirkeln. Just precis när saker och ting börjar få rätsida dyker Rådet upp och hävdar att de har en egen Cirkel som ska stoppa apokalypsen. Och mitt i allt detta pågår fortfarande tjejernas liv med pojkvänner, flickvänner och skröpliga släktingar. 
   Lika rörigt som livet självt...
   Nyckeln är otroligt välskriven! Inte en enda gång hakar svenskläraren i mig upp sig på språket. Den är även ett utmärkt exempel på att det faktiskt går att blanda fiktion och verklighet utan att det känns corny. Till exempel känns Vanessas och Linnéas kärleksrelation i allra högsta grad levande. Och det i en bok där folk blir osynliga och skjuter eldbollar.
   Jag tar av min hatt och bugar djupt inför denna välskrivna och värdiga avslutning på Engelsfors-trilogin. Tack Mats och Sara!