När mina elever frågar mig varför de ska läsa böcker brukar jag hålla en liten miniföreläsning om bland annat vikten av att utöka sitt ordförråd, om vikten av att koppla av, om vikten av att tänka själv och sätta egna bilder på saker och ting. Jag brukar även nämna att långt ifrån alla böcker är sådana böcker som skakar om en riktigt rejält och som får en att fundera över det liv man lever. Då och då händer det att man faktiskt hittar en sådan bok (och de som läser fler böcker hittar givetvis, enligt enkel logik, fler sådana här böcker) och varje gång är det otroligt tillfredsställande.
De Ickesynliga av Fredrik Härén blev för mig en sådan bok. Till en början kändes boken i vissa delar milt uttryckt förnumstig, men allteftersom jag lärde känna formen i boken, som är något speciell, smälte jag totalt och blev hänförd.
Handlingen kretsar kring Alex, en ung journaliststuderande, som bestämmer sig för att i en skoluppgift skriva om barns fantasivänner. Det hon då upptäcker visar sig vara mer än det mesta som avslöjats av media.
Mycket mer än så kan jag faktiskt inte skriva utan att förta upplevelsen av boken.
Endast vid några tillfällen hakar jag upp mig på det sätt Härén skriver. Framförallt händer det vid en passage som handlar om sociala medier. I denna passage förlorar boken lite av sin magi och förvandlas till en föreläsning om farorna med nya sociala medier. I övrigt blir jag hänförd/hänryckt och upprymd av berättarglädjen som finns i denna bok. Sug bara på den här en stund: ”Hon förbannade honom. Hon saknade honom. Hon sörjde honom. Hon föll ihop vid en busshållplats och började gråta. Två män som passerade busshållplatsen där hon satt tittade nervöst på henne. De kanske trodde att hon var full. Men hon var inte full. Hon var tom.”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar