När jag läste Odd och frostjättarna av Neil Gaiman slog det mig att man kan (eller kanske borde?) göra en distinktion mellan författare och berättare. Båda titlarna tillhör givetvis personer som vill berätta en historia av något slag, men läser man Gaiman är det så tydligt att han är mer en berättare än en författare. De historier han frammanar känns så naturliga att lägerelden och sagoberättaren inte känns långt borta. I hans språk finns en lätthet och en självklarhet som gör att hans berättelser ofta har ett sagolikt skimmer över sig. Jag tänker mig Gaiman som mannen i kåpa vid brasan som lugnt och sakligt berättar de mest fantastiska berättelser. Sällan tänker jag mig honom som författaren som svettas framför datorn våndas över sina karaktärers förehavanden och hur han ska få ihop sina osannolika intriger.
Odd och frostjättarna handlar om vikingapojken Odd som efter två hemska olyckor mist både sina far och sin ena fot.
Missnöjd med sin styvfar och det bistra vinterklimatet bestämmer sig Odd för att uppsöka sin fars gamla skogshuggarkoja och där skapa sig ett nytt liv. Knappt har han hunnit göra sig hemmastadd i kojan förrän en räv uppsöker honom för att få hjälp. Det visar sig att räven är bekant med både en björn och en mäktig örn. Anledningen att han uppsökt Odd är att björnen är i knipa och behöver hjälp av någon som kan hantera en yxa. Det visar sig snart att allt är inte vad det synes vara…
Odd och frostjättarna är inget storverk från Gaimans penna (dator?), men är förmodligen inte heller tänkt att vara det. Snarare uppfattar jag det som om Gaiman i och med denna bok vill göra anspråk på nordiskt sagoberättande och samtidigt skriva en bok för de yngre. Förhoppningsvis leder även boken vidare de yngre läsarna till Amerikanska gudar. En av mina personliga favoriter i Neil Gaimans författarskap.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar