Troligen skulle jag inte ha läst denna bok om det inte hade varit så att jag varit gift med Sanna. Det händer nämligen inte ofta, men det händer ibland att hon sticker upp en bok under näsan på mig och säger: ”Läs den här, för den är j-ligt bra”
Och då kan jag inte säga nej, eftersom jag vet att Sanna känner mig och hon skulle aldrig få för sig att jag skulle läsa något som mer är hennes typ av böcker än mina.
En bok som på något märkligt vänster hamnar mellan våra smakstolar är Dyngkåt och hur helig som helst av Mia Skäringer. Den består av krönikor och en blogg som Skäringer skrivit för tidningen Mama. Texterna är därför korta och perfekta att klämma när man har en stund över.
Ämnena i boken varierar men kretsar oftast runt föräldraskap, familj, självbild och uppfostran.
De rappa texterna får mig att småflina och vid två tillfällen till och med att garva högt. Det finns något djupt befriande i hennes tankar om den perfekta föräldrafasaden och om huruvida man alltid måste ta på sig skulden om/när man bråkar med sitt barn.
Samtidigt hotar texten att ibland trilla över från att vara kaxig och livsbejakande till att bli nästintill fånig och egocentrisk. Framförallt händer detta i de partier där Skäringer skriver om sin syn på andra föräldrar.
På det hela taget tycker jag att Mia Skäringer skrivit en sympatisk bok. Den fick mig att fundera över min föräldraroll ur flera synvinklar. Hennes sätt att skriva imponerar även på mig stundtals. Korthugget, på gränsen till småblabbigt och alltid väldigt vasst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar