Den femte vågen

Att vara intresserad av böcker innebär en svår balansgång mellan att leta efter läsvärda böcker, få en massa information om böcker och att inte vilja veta en massa om handlingen i dessa böcker. En delikat upptäcktsfärd där du vill veta, men ändå inte.
   Ofta leder dessa upptäcktsfärder till att jag hittar spännande böcker som både utmanar mig, som vidgar min sinnesvärld och fördjupar mitt kunnande inom olika genrer. Men ibland hamnar jag helt fel. Tro mig, jag ville verkligen att Den Femte vågen av Rick Yancey skulle vara en bok för mig. Allt kändes så rätt: ondsinta aliens, ensamma överlevande och Jorden håller på att gå under. Precis så mörkt som jag många gånger vill ha det. Och visst är Yancey duktig på det han gör: Cassie, en av huvudpersonerna skildras levande och hennes relation till lillebrodern känns trovärdig, men sen går det utför. Framför allt hakar jag upp mig på utomjordingarnas attacker, den grund på vilken Yancey till och med namngett sin bok. 
   4 olika sorters attackvågor har sköljt över mänskligheten och lämnat ett fåtal kvar. På det ena sättet j-ligare än det andra har de sakta men säkert decimerat människorasen till den är nästintill ett minne blott, men om nu denna utomjordiska ras vill ta över jorden  för att befolka den eller odla den, varför då inte bara slå ut hela mänskligheten direkt? Det kanske kommer en förklaring senare i boken men denna tanke gnager i mig och förtar en stor del av läsupplevelsen.
   Yancey har skrivit en omfattande och spännande roman, men eftersom jag anser att de olika anfallsvågorna är ärligt talat ganska fåniga lägger jag Den femte vågen åt sidan nu.