I De dödas strand återvänder Carrie Ryan till den plats där hon lämnade huvudpersonen Mary, efter det att hon flytt ur De vassa tändernas skog och undkommit De oheliga.
Ett tiotal år har passerat och Mary lever med sin dotter Gabry i en fyr i en gammal turiststad vid namn Vista. Marys främsta uppgift är att ”städa” stranden från De oheliga som sköljts upp på stranden efter att tidvattnet vänt.
En natt följer Gabry med några kompisar när de klättrar över den barriär som omger Vista. Barriären patrulleras dygnet runt av stadens milismän och är det enda som skyddar stadens innevånare från de mudos (De oheliga) som kretsar runt staden. Trots att det är straffbart att klättra över barriären på eget bevåg, bestämmer sig gänget för att klättra över och besöka en intilliggande nöjespark.
Denna lilla till synes oskyldiga händelse blir upptakten till en kedja med händelser som till sist tvingar Gabry att lämna Vista. Utan mor och utan många av sina vänner är hon tvungen att bege sig in i De vassa tändernas skog för att söka sitt ursprung.
De dödas strand känns på många sätt som en typisk andrabok. Samtidigt som man får följa Mary, den första bokens huvudperson utvecklar Ryan handlingen en aning genom att blanda in Marys dotter i berättelsen. Vissa passager i De dödas strand som utspelar sig på stigarna i skogen, känns småtrista och enbart som upprepningar av del ett i serien. Samtidigt jobbar Ryan hårt för att fördjupa läsarens förståelsen av det intrikata system med inhägnade stigar som sträcker sig genom den gigantiska skogen kallad De vassa tändernas skog. Kunskap som länge legat dold av de Systrar som härskade oinskränkt i den by där Mary växte upp.
Den del av boken som imponerar mig mest är den om Gabrys sökande efter kärlek. Ett sökande som på många sätt känns tonårsaktigt, men samtidigt väldigt urmänskligt i en värld omgiven av död.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar