Haruki Murakami är troligen mest känd för titlar som Fågeln som vrider upp världen, Sputnikälskling och nu senast den tredelade romanen 1Q84. Han var även en förhandstippad favorit till årets
nobelpristagare i litteratur.
Romanen
Vad jag pratar om när jag pratar om löpning skrev Murakami från
och till på, mellan 2005 och 2007. Den är ett slags skildring av Murakamis liv och hans livsfilosofi, men
samtidigt ett försök att skriva om löpning och vad regelbunden
löpning gör med och för en löpande människa.
I
korta nedslag varvar Murakami berättelser om de dagliga löprundorna, om träningar inför olika Marathon med tankar om sin vinster och om sina nederlag.
Just det sistnämnda känns oerhört sympatiskt. Trots att Murakami
är en hyllad författare är han inte mer än en människa med alla
dess tillkortakommanden. Löpning är bra för många olika delar av
din kropp, men just den del som Murakami berör handlar om
begränsningar och om att tänja på dem.
När Murakami började springa för att orka och må bra rökte han två paket cigaretter om dagen. Något han givetvis var tvungen att sluta med för att orka med löpningen. Sakta men säkert byggde han sedan upp sin kropp och anmälde sig till olika lopp.
Han nådde till och med så långt att han 1996 sprang ett ultra-maratonlopp på 10 mil runt sjön Saroma i Japan.
Från 2 paket cigaretter om dagen till att springa 10 mil. En svindlande känsla!
När Murakami började springa för att orka och må bra rökte han två paket cigaretter om dagen. Något han givetvis var tvungen att sluta med för att orka med löpningen. Sakta men säkert byggde han sedan upp sin kropp och anmälde sig till olika lopp.
Han nådde till och med så långt att han 1996 sprang ett ultra-maratonlopp på 10 mil runt sjön Saroma i Japan.
Från 2 paket cigaretter om dagen till att springa 10 mil. En svindlande känsla!
När
löparna hade sprungit 4,2 mil fanns en speciell skylt i
ultra-maratonloppet:
”Vid
fyrtiotvå kilometer fanns ett anslag på vilket det stod: Så här
långt är ett vanligt maratonlopp! En vit linje var dragen tvärs
över vägens betong. När jag sprang över den, kände jag – om
man tillåts uttrycka sig lite överdrivet – en glädjerysning. Det
var första gången i mitt liv som jag sprang längre än fyrtiotvå
kilometer. Det var så att säga mitt livs Gibraltar Sund. Därifrån
sprang jag mot en del av det öppna havet som jag aldrig tidigare
hade sett. Jag hade ingen aning om vad jag skulle möta för levande
varelser där. Jag kände samma skräck inför det okända som forna
tiders sjöfarare, även om min situation var så mycket mindre
utsatt än deras.”
Rent
kronologiskt känner jag att romanen haltar en aning. Ett kapitel som
handlar om hur Murakami tränar inför New York Marathon och snart är
färdig att ställa sig på startlinjen, följs av ett kapitel som
handlar om triathlon där Murakami en lång bit in i kapitlet inte
ens nämner New York Marathon. Jag känner mig lurad och frustrerad.
Mer kronologi i berättelsen hade inte skadat...
Sammantaget
är Vad jag pratar om när jag pratar om löpning en småputtrig
mysbok för löpare och för dem som är intresserade av Haruki
Murakami och hans livsfilosofi.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar