torsdag 11 oktober 2012

Vad jag pratar om när jag pratar om löpning


Haruki Murakami är troligen mest känd för titlar som Fågeln som vrider upp världen, Sputnikälskling och nu senast den tredelade romanen 1Q84. Han var även en förhandstippad favorit till årets nobelpristagare i litteratur.
   Romanen Vad jag pratar om när jag pratar om löpning skrev Murakami från och till på, mellan 2005 och 2007. Den är ett slags skildring av Murakamis liv och hans livsfilosofi, men samtidigt ett försök att skriva om löpning och vad regelbunden löpning gör med och för en löpande människa.
   I korta nedslag varvar Murakami berättelser om de dagliga löprundorna, om träningar inför olika Marathon med tankar om sin vinster och om sina nederlag. Just det sistnämnda känns oerhört sympatiskt. Trots att Murakami är en hyllad författare är han inte mer än en människa med alla dess tillkortakommanden. Löpning är bra för många olika delar av din kropp, men just den del som Murakami berör handlar om begränsningar och om att tänja på dem. 
   När Murakami började springa för att orka och må bra rökte han två paket cigaretter om dagen. Något han givetvis var tvungen att sluta med för att orka med löpningen. Sakta men säkert byggde han sedan upp sin kropp och anmälde sig till olika lopp.
 Han nådde till och med så långt att han 1996 sprang ett ultra-maratonlopp på 10 mil runt sjön Saroma i Japan. 
   Från 2 paket cigaretter om dagen till att springa 10 mil. En svindlande känsla!
När löparna hade sprungit 4,2 mil fanns en speciell skylt i ultra-maratonloppet:

Vid fyrtiotvå kilometer fanns ett anslag på vilket det stod: Så här långt är ett vanligt maratonlopp! En vit linje var dragen tvärs över vägens betong. När jag sprang över den, kände jag – om man tillåts uttrycka sig lite överdrivet – en glädjerysning. Det var första gången i mitt liv som jag sprang längre än fyrtiotvå kilometer. Det var så att säga mitt livs Gibraltar Sund. Därifrån sprang jag mot en del av det öppna havet som jag aldrig tidigare hade sett. Jag hade ingen aning om vad jag skulle möta för levande varelser där. Jag kände samma skräck inför det okända som forna tiders sjöfarare, även om min situation var så mycket mindre utsatt än deras.

Rent kronologiskt känner jag att romanen haltar en aning. Ett kapitel som handlar om hur Murakami tränar inför New York Marathon och snart är färdig att ställa sig på startlinjen, följs av ett kapitel som handlar om triathlon där Murakami en lång bit in i kapitlet inte ens nämner New York Marathon. Jag känner mig lurad och frustrerad. Mer kronologi i berättelsen hade inte skadat...
   Sammantaget är Vad jag pratar om när jag pratar om löpning en småputtrig mysbok för löpare och för dem som är intresserade av Haruki Murakami och hans livsfilosofi.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar