Gustavs grabb

Leif GW Persson tillhör en grupp med människor som jag av någon anledning håller koll på. Varför har jag faktiskt ingen aning om. Det kanske handlar om att dessa människor kör sitt eget race, fullständigt oberörda av att passa in och vara andra till lags. De är sig själva utan att be om ursäkt för det. 

Jag är sällan imponerad av kändisar. Vem som helst som gör något äckligt på Youtube eller dansar naken på Stora Hotellet i Linköping kan plötsligt bli en kändis och ha rätt att uttala sig i diverse olika frågor.

Men Leif GW Persson och ett fåtal andra personer i Sverige är (enligt mig) kändisar som har fog för att vara det. De är smarta, vältaliga och villiga att arbeta hårt för sin framgång. Inte alltid sympatiska men vågar sticka ut och har tillräckligt på fötterna för att göra det.

Det kändes därför helt självklart att läsa Gustavs grabb av Leif GW Persson. Berättelsen om hans klassresa, Geijeraffären, skolgången, alkoholismen och matmissbruket. Hur formas en människa som på bästa sändningstid i Aktuellt kan sitta och sucka och titta på klockan när Göran Lambertz pratar?

Gustavs grabb ger inte svar på allt, men att skriva en fullständigt täckande självbiografi är nästintill omöjligt. I Gustavs grabb försöker Leif GW Persson beskriva sin egen klassresa genom några nedslag under sin uppväxt, skolgång och vuxna liv. Tonen är saklig, lågmäld och väldigt trivsam. Många gånger under läsningen hör jag i mitt inre Leif GW Perssons säregna röst när han läser högt ur boken. En äldre herre framför brasan, omgiven av jakttroféer som läser för sina barn och barnbarn.

Det är en väl avvägd del av sin uppväxt och sin karriär som Leif GW Persson serverar i boken om sin klassresa. Delen om Geijer-affären tar aningens för stor plats och tar bort fokus från bokens huvudinnehåll.

Trots en hel del sorg och depressioner lämnar mig Gustavs grabb med något varmt i hjärtat. Det är en berättelse om en klassresa men också om en sons starka kärlek till sin far.