Om att läsa om

Under större delen av mitt liv som läskunnig, har jag känt en olustkänsla inför att läsa om en bok. Inte så att jag absolut inte kan förstå poängen med att läsa om en bok, för det förstår jag, utan mera själva grejen att lägga tid på att läsa en bok igen. 
   När det finns så oändligt mycket bra böcker i världen vill jag hinna läsa så många som möjligt så länge mina ögon tillåter det. Visst kommer jag kanske att missa vissa underliggande djupare aspekter av böcker. Aspekter som kan vara svåra att uppfatta vid en första genomläsning, men då får det vara så.
   Ingen regel utan undantag dock: innan jag skulle läsa Erik Granströms mastodontverk Slaktare små, kände jag mig tvungen att först läsa igenom del ett i konfluxsviten Svavelvinter. En omläsning som faktiskt delvis förändrade min syn på just detta med att läsa om. Svavelvinter gavs ut 2004 och ganska direkt därefter slukade jag den under några intensiva sommardagar.
   Som gammal rollspelare kunde jag relatera till mycket av innehållet redan från början, men jag upplevde ändå boken som ganska tung och krånglig. 
   Nu, åtta år senare när jag läser om boken känns den förhållandevis enkel, om än med en ganska avancerad intrig.
   Vad har gjort att jag idag upplever boken annorlunda? Troligtvis en mängd olika faktorer: erfarenhet av att läsa böcker och åldersrelaterad erfarenhet bland annat. En mängd faktorer har alltså samverkat och gjort att jag idag har lättare att läsa en svårare text, än vad det var att läsa samma text för åtta år sedan. Denna lilla upptäckt var häftig och har gjort att jag nog faktiskt kommer att läsa om en del i framtiden. Bävar dock inför att nyöversättningen Tolkientrilogin. Tänk om den magi som jag hittade i dessa tre böcker är försvunnen?